Nu när halkan äntligen släppt..

.. är det jag som håller på att fara runt i en mental "Mormors lilla kråka".
Jag har inte trillat någonstans alls än, men får hålla mig själv i jädrigt strama tyglar och allt har en endaste eländig orsak: jag går inte ner i vikt.

Det är mars, det börjar kvittra i buskar och snår och dagarna har alldeles plötsligt blivit så väldigt mycket längre. Underbart! Nu skulle jag ha gått ner en hel del, hade jag tänkt. Jag skulle mysa runt i butikerna och riktigt frossa i färgglada kläder med vårfeeling, jag skulle känna att nu, god damn it, kan jag äntlign köpa det jag vill och möta våren som jag vill se ut! Jojo.

Jag gick ner tre kilo med sopporna i januari och sedan hände inte mer. Inte ett gram. Nada.
Detta trots att jag var dag planerar, räknar, lagar, fixar och äter min mat efter alla konstens regler. Jag blir rent ut sagt förbannad.
Jag har alltd gått ner i vikt, oavsett vilken metod jag har använt mig av. Mitt problem har varit att jag gått upp igen efterhand. Detta, däremot har aldrig tidigare hänt. Och det som gör mig så förbannad är att detta händer när jag för första gången tar min kropp på allvar, inser mina behov och orsakerna till min ständiga viktuppgång.

KnY, den raringen, delade med sig av sina tankar kring LCHF under mitt förra inlägg. Minst lika rara Sara gjorde också det, och de har lite olika uppfattning om vad som är vettigt.
Jag vet ju att LCHF är omdebatterat, men jag vet också att en del mår väldigt bra av den kosten. Ingen kolesterolhöjning, inget fettlagrande runt organen, bara välmående.
Andra mår skit. Kanske för att de inte försöker länge nog, men jag inser ju att det finns en gräns för hur lång tid man klarar av att må halvkasst innan man får sitt kvitto.
Min man började tillsammans med mig och har aldrig mått så bra någonsin. Har har fått energi, kan träna, leka med barnen, jobba och känner sig alldeles fantastisk. Dessutom rasar han i vikt.
Han har dessutom, efter lite blodtrycksbekymmer, valt att gå på kontroller hos vår husläkare kring just de omdebatterade ämnena- blodfetter, fettlagring, kärlstatus.

Jag tror inte att det finns något som funkar för alla, man måste hitta den balans som ens egen kropp vill ha.
Jag var övertygad om, efter noggranna funderingar och intensiv påläsning, att LCHF skulle passa min kropp som handen i handsken.
Min plan var att rivstarta med hjälp av rejäl kolhydratfattig kost och högre fettintag, för att sedan gå över till en mer GI- anpassad kost och prova mig fram för att se var kolhydratgränsen för just mig ligger. Hur mycket sådana kan jag äta utan att suget kommer tillbaka? När jag nått min målvikt, hur mycket kan jag äta utan att gå upp i vikt?

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle avvakta ytterigare två veckor. Nu säger jag att på måndag, då börjar jag så sakteliga föra in långsamma kolhydrater i mitt liv igen.
Jag vill orka träna. Jag vill springa, för min själ beöver det för att må bra. Jag vill kunna äta frukt och vitaminbomba mig i förkylningstider, för även om jag äter mycket grönsker känns det som om det inte räcker.
Och jag vill gå ner i vikt.

Gaaaah!

Här händer de alldeles för mycket. Massor av förändringar på jobbfronten, i huvudsak väldigt roliga sådana, som utmattar mig så till den milda grad att jag inte tyckes finna tiden att skriva.
Det planar såklart ut, och jag kommer att rapportera betydligt oftare framöver!:D

Fast det finns dessvärre inte mycket att rapportera.
Vikten står stadigt fast, pendlar ett halvkilo upp och ner, men icke ett gram under 79 kilo.
Otroligt störigt.
Jag är rigorös och har tamigtusan inte fuskat eller kört av banan en endaste gång under de fem, snart sex veckor som gått sedan jag började med sopporna. Jag soppade i tio dagar, men efter min kollaps blev det en smygande övergång till LCHF, vilket jag sköter minutiöst.
Och in´t fan går jag ner i vikt.
Men inte heller upp.

Jag är värsta kolhydratagenten, har shoppat bokreans alla LCHF- böcker och socker finns bara i fantasivärlden.
De första veckorna gick fantastiskt bra, jag mådde som en prinsessa, men i lördags eftermiddag blev jag både matt och yr, började frysa och blev alldeles sömnig. Dessutom blev jag plötsligt vrålhungrig oavsett vad jag åt. Magen hade börjat balla ur ett par dagar tidigare (på det lite mer påträngande viset) och jag valde helt enkelt att gå och lägga mig samtidigt som sonen.
12 timmars sömn senare mådde jag bättre, och nu är det inga sådana problem alls förutom med hungern.
Det är bättre, men jag kan vara proppmätt efter en måltid för att efter en timme eller två bli hungrig igen. Och sugen, detta förbaskade sug som jag inte känt av alls sedan jag började.
 Mysko.
Jag hoppas att detta helt enkelt är kroppen som har insett att jaha, nu ska det vara på det är viset, och börjar ställa om sig, vi får helt enkelt se!

Motionen går det inte alls bra med. Jag har ingen ork i kroppen, springa kan jag bara glömma och de ganska stillsamma promenader jag gett mig ut på har sugit musten ur musklerna helt.
Jag vill, kroppen vill, men musklerna orkar inte.

Så kan jag ju inte ha det.

Två veckor till har jag bestämt mig för att köra på detta viset, och om det inte börjar arta sig innan dess kommer jag att sakteliga föra in lite långsamma kolhydrater.

Mitt mål är att hitta en bra balans där både kropp och själ mår bra, och det är en resa i sig att hitta vilken nivå jag ska ligga på, vad som passar just mig.

Jag är, min irritation till trots, väldigt nöjd med mig själv.
Nöjd över att jag inte kör i diket, nöjd över att jag inte ger efter för suget, nöjd över att jag till och med har jobbat 7 dagar i ett bageri, med alla läckerheter det innebär, utan att så mycket som fundera på att smaka.

Samtidigt blir jag lite orolig, för jag känner mig själv så väl att jag inser att det funkar så bra just för att jag inte har något förhandlingsutrymme med mig själv.
Eftersom kroppen hamnar i ketos, eller i alla fall byter bränsle, vet jag att jag skulle paja så mycket om jag åt en kardemummasnurra (vilket ord!), därför finns det inte ens på kartan.
Oron handlar mest om att jag, om jag för in lite kolhydrater, helt plötsligt får ett förhandlingsutrymme.
Jag pajar ju ingenting då, jag bara fördröjer det lite..

Äsch, det kommer att gå bra.

Världens godaste frukost

eller mellanmål. Eller kvällsmat. Eller när man är sugen;D

Min man komponerade denna LCHF-delikatess utifrån ett gammalt recept på långfil (?) som hans mamma brukade göra varma sommardagar när maken var liten, och jag är helt såld!
Nu behöver jag dessutom inte laga omelett på morgnarna och sparar massor av tid då denna står färdig i kylen, där den håller sig 3- 4 dagar och bara blir godare.

2 delar turkisk yoghurt (vi brukar ta hela stora burken!)
1 del hårt vispad grädde (för vår del 3-4 dl)
Citronskal (vi tar från 3 citroner)
En skvätt citronsaft

Blanda väl, hitta dina egna proportioner, och NJUT!
Jag brukar toppa anrättningen med rostade och hackade paranötter, sedan är jag i himlen.

Nu hann jag glufsa i mig allt och glömde att fota, men det tar jag imorgon;D

Förlåt

för att jag har varit en sådan urusel bloggare.
Dubbla jobb lämnar inte mycket över i energi för att få till det med datorn, och eftersom jag måste vara dubbelt så effektiv för att hinna med båda jobben hinner jag inte blogga där heller.
Det ska absolut bli lite bättre ordning på mig, bara hav tålamod tills jag hittar lite flyt i min nya, men ack så härliga vardag!

Maten flyter på bra, kollhydrater och socker är bannlysta. Det enda bekymmer jag haft är att jag skanske inte fått i mig tillräckligt med fett alla dagar, men jag blir allt bättre på att planera och hitta fiffiga lösningar för att ta med mig mat.

I lördags vägde jag mig.
När jag började äta efter sopporna två veckor tidigare vägde jag 79, 9 kg.
För att kroppen skulle få en chans att ställa om till min nya kost vägde jag mig inte veckan därpå (jag vet hur jag funkar, skulle vågen visat + skulle jag ha börjat mixtra med maten) utan lät det gå två veckor, och i lördags vägde jag 79,5!
Någonting händer, och det ska bli en ren fröjd att ställa mig på vågen på lördag.

Jag har bestämt mig för att köra den här varianten i några veckor och se hur det går viktmässigt. Märker jag att det står stilla eller tassar uppåt får jag börja se över proportionerna mellan fett och protein, men fram till dess låter jag det vara och bara äter det jag ska tills jag blir mätt och belåten.
Fördelningen ligger på ca 10% kolhydrater, 25% protein och resten fett. Jag har nog aldrig mått så bra!
Suget efter något att snaska på eller mysa med är puts väck, jag får äta allt det jag tycker är så vansinnigt gott och som jag tidigare fått vara så himla restriktiv med- typ carbonara. Idag åt barnen pasta cabornara, medan jag år zuccinidito. Gud så gott!
Framförallt blir jag mätt. Har jag tagit det lugnt med mejeriprodukter och kolhydrater under dagen kan jag mycket väl göra varm choklad, med sukrin istället för socker och hälften fet mjölk/ hälften grädde och jäsa med framför tv:n. Med en rejäl klick vispad grädde till. Heaven!

Jag äter mer grönsaker än jag någonsing tidigare gjort, den lite fetare maten kräver den fräschören har jag märkt. Barnen har blivit helt tokiga i blomkålsris och broccolimos- två av de grönsaker jag aldrig fått i dem tidigare.
Maken har tappat 5 kg på en vecka. Typiskt honom, han ska alltid vara värst;D

Frestelser

Det här är vad jag får stå ut med idag...

Men jag äter ingenting!:D

Nu är jag så totalt slut efter min första bageridag (32563 steg) att jag efter barnläggning ska krascha bums i bingen. Återkommer imorgon med lite mer siffror kring mitt matintag, som Sara efterfrågade!

Godnatt:)

Åppelkaka med mördeg och mazarinbotten..

..har jag inte ätit idag , vilket jag är mycket stolt över!:D
Jag var och hjälpte kompisen i hennes bageri, som ska premiäröppna imorgon, när bagaren ville ha en bedömning på senaste ugnskreationen.
Drömgod, tydligen. Inte vet jag, för jag smakade inte. Och det är jag rätt nöjd över;D

Jag ska jobba hos henne hela dagen imorgon, det ska bli så himl KUL! Återkommer med rapport:)

Jo, men alltså..

.. jag börjar nog få lite schwung på det här!
Dagen har rullat på i behaglig takt, maten har ätits och mätt och belåten har jag varit. Inget sug, ingen huvudvärk- splendid!
Maken jobbade hemifrån idag, så efter jobbet kunde jag ta en rejäl powerwalk på närmare milen- i dagsljus! Det är lyx, det.

Kroppen känns nöjd nu.
Imorgon ska jag nog springa en liten sväng.




Precis såhär käner jag mig ikväll. Härligt:)

Gott

Som sagt, detta har verkligen varit en bakhelg.

Förvisso inget ovanligt, men nu blev det lite klurigt när jag inte kan slicka av fingrarna;D

Till kalaset igår gjorde jag en polkagristårta. Det är tredje gången jag bakar den till lilla Kajsa- första gången när hon föddes, andra gången på första födelsedagen och så nu, när hon fyllde två.

Jag gör den lite då och då vid andra tillfällen, men pyntar alltid likadant när det är Kajsas tur, varför tårtan numera kallas Kajsatårta.

Den serveras dessutom med en vansinnigt god varm chokladtryffelsås till..

Men den kunde ju inte jag äta. Inte heller min man, som påbörjade lchf på allvar i fredags, liksom pappan i kalashuset.

Därför var jag ju tvungen att baka lite till oss med, så jag tog ett recept på lchf- kladdkaka, byggde om det lite och gjorde något i muffinsstajl. Med rejält med grädde smakade de som en dröm, helt fantastiskt!

Och det bästa var att jag var helt nöjd efter en. Nu hade jag bara med mig en till oss var, men jag var fullständigt tillfreds med det och de var inte heller särskilt söta, så jag gick inte och var sugen hela kvällen sedan heller. Underbart!

Dessutom var det väldigt trevligt att faktiskt kunna sitta och äta en maffig bakelse medan resten av kalaset mumsade på kakor och tårta, jag kände mig inte riktigt lika ufo då som med en kopp te och en gurkbit, typ, och jag kände ju absolut inte att jag behövde avstå från någonting! Finemang!

Jag har en hel hög kvar i frysen som kommer att få titta fram när det är kalasdags!

Inte så tokigt, va? Om man snackar dietmat..;D

Swooooooooosh!

Här går det undan, sannerligen upptempo den här helgen!
Igår var det fullt ös med tårtbakning, barnbusning, bageribesök och bio med både egna och andras kids.
Idag är det tårtpimpning, lchfmuffinsbak, Bountybakning, sugarpastemeck och alldeles strax kalas hos en liten 2- åring.
Och mellan varven matplanering och - lagning. Puh.
Ikväll blir det powerwalk!
Återkommer med bilder av alla mina kreationer!:D

Ha en härlig söndag!

Strålande lördag

Och huvudvärken satt som en smäck när jag vaknade..;D
Det blev solbrillorna på när jag och dottern åkte iväg för att hämta en liten kompis, som ska leka här några timmar.
Det måste vara sockeravgiftningen som spökar, det är en vecka idag sedan jag börjagde med lchf.

Efter lunch ska vi hem till lilla kompisens familj, som precis har öppnat ett bageri. Och hon bakar planeten godaste vaniljsockersnurror, så jag antar att huvudvärken tilltar bara jag närmar mig huset;)
Dessutom ska jag baka polkagristårta idag till en liten 2- årsuppvakting vi ska på imorgon. Idel utmaningar, men nog inga större bekymmer egentligen.

Maken köpte sukrin igår, så jag ska dessutom se om jag kan svänga ihop en lchf- kaka till kalaset, då både jag, maken och pappan i kalasfamiljen imorgon skippar socker och kolhydrater.
Jag älskar att baka tårtor, så nu har jag sannerligen hittat en ny utmaning!
Ha en härlig lördag!

Eftertanke

Idag känns det som om jag är på banan igen, huvudvärken är borta och kroppen känns sprallig och glad!
Vi får väl se om det håller, jag hoppas det.

Jag har aldrig i mitt liv varit utan kolhydrater och socker på den nivå jag har varit den senaste veckan, till och med Xtravaganzasopporna har högre innehåll per dag av dessa än jag äter nu.
Tro tusan att jag får huvudvärk.
Riktigt svårt sötsug hade jag i onsdags kväll, då även huvudvärken började (tadaaa), och helt desperat googlade jag fram ett lchf-recept på kokostoppar utan socker. Medan dessa stod i ugnen vattnades det i munnen och kroppen jublade, för ÄNTLIGEN skulle det komma lite mums! De hann knappt svalna på plåten innan jag kastade mig över dem, och så besviken jag blev.
Jag var redigt mätt redan innan, det var bara suget som skulle stillas, men när jag bet i en av dessa läckerheter hände absolut ingenting. Nada. Såklart.
Gud, så förbannad jag blev. Och så uppenbart sockersuget blev.
Jag bestämde mig för att hädanefter ska inga dylika sug stillas, utan bekämpas. Om jag ska sluta småäta och vara sugen ska jag inte heller göra det nu när jag faktiskt inte beöver då jag är konstant mätt. Basta!

Under veckan har jag ju både jobbat och suttit på möten, och insett hur mycket jag stoppar i mig på en dag utan att ens märka det. Vetebröd, som jag inte ens direkt gillar, hade jag ätit flera skivor av under ett möte i tisdags kväll, bara för att de fanns där på bordet. Igår hade jag ätit en muffins helt by the way, och otaliga kakor som står i en låda i fikarummet hade slunkit ner under veckan utan att jag ens hade märkt det.
Det är liksom sådant jag inte märker att jag äter, det räknas inte riktigt. Och då ska jag inte ens fundera på hur många dubbelnougat, Japp och annat som jag hade plockat med mig från macken och smaskat i mig i bilen på väg hit eller dit, och glömt bort en kvart senare.
Kanske ska jag sitta vid ett bord och äta då jag ska äta oavsett, för det jag äter medan jag far hit eller dit eller gör något annat glömmer jag lika snabbt.
Shit, med socker, fett och snabba kolhydrater jag har stoppat i mig dagligen! Utan att ens reflektera.
Slut är det med det, och det känns finfint.
Nu- promenaddags!
is now single;D

Promenix

Japp, det blev det! Sköna 5 km, och huvudvärken lugnade sig.
Däremot blev jag både dyngsur och iskall, hade underskattat vädret en smula;D

Ajajaj

Idag har jag så ont i huvudet. Det spränger och dunkar och började egentligen igår kväll, men värken satt kvar med envist ökande intensitet imorse. Är jättetrött och allmänt håglös- kan kanske vara alla dessa övergångsbesvär jag läst så mycket om men inte riktigt känt av?
Jag menar ju inte klimakteriebesvär då, utan lchf- diton;D

Jag läser och läser och försöker hitta min nivå i hela detta enorma lchf- fält. Det får ta sin tid och jag får prova mig fram, men det jag just nu har mest bekymmer med är proportionerna mellan protein och fett. Och hur mycket ska jag äta? Ganska förvirrande.
På lördag ska jag väga mig och se vad som har hänt sedan jag slutade med sopporna i fredags. Jag är beredd på vad som helst eftersom jag inte vet hur kroppen har hanterat de sista veckorna och självklart måste få lite tid på sig, och lugn och ro.
Själv tar jag med mig barnen hem till mina föräldrar för lite myspys i eftermiddag. Barnen och föräldrarna ska fika, själv tar jag nog en lugn, skön promenad.
Det är så vackert där, var gång jag rör mig i de omgivningarna ångrar jag lite någonstans att vi inte köpte hus där istället när vi flyttade tillbaka till hemstaden.
Jag får sådan ro i strandskogar och bland klippor.

Visst skulle vi kunna göra det nu, men barnen är redan så rotade här i vår lilla by, där vi trivs riktigt bra, och priserna i mina föräldrars område är bland de högsta i landet. Så vi väntar nog, allt har sin tid och vi kommer att hinna med att bo på fler ställen om vi vill.

Dessutom hyser jag en stark längtan till baka till Skåne, där vi bodde i ganska många år.
Jag är en velpotta, jag vet. Eller egentligen är jag inte särskilt velig, jag bara vill så många olika saker att jag måste dela upp och beta av dem. Och det är det jag har svårt att inse ibland;D

Nu ska jag ta itu med den här dagen och se om jag kan schasa iväg huvudvärken. Det känns ändå ganska gott att det händer något i kroppen, jag hoppas att det är något bra!

Citroner ger mig alltid vårfeeling, så jag har laddat upp rejält!:)

Shoppa i USA?

Tyvärr är det inte jag som ska dit utan min bättre hälft, och börjar ju jag genst fundera på alla fantastiska LCHF- produkter de kan tänkas ha over there!

Har ni någon koll? Snälla, utrusta mig med en maffig lista så att det verkligen känns som om påskharen finns på riktigt när han landar!

Dipp

Nej, jag har inte ätit någon sådan, gubevars, men under eftermiddagen dalade mitt alldeles sprudlande humör och så kom han, sockermonstret, och visade sitt fula tryne.
Jag blev så himla sugen, på vad vet jag inte men på något. Ni vet vad jag menar.
Jag kastade mig över datorn och hittade ett recept på LCHF kokostoppar, som bakades omgående. Kan inte påstå att de hjälpte något vidare, det är ganska tamt med kokostoppar utan socker, men jag kom i alla fall fram till att nästa gång det händer ska jag bara låta det vara.

När jag åt lite senare gick det över, och sockermonstret fick dra sig tillbaka till sin håla. Tycker minsann att han inte är så ihärdig längre;D

Ikväll har min plötsligt så ömma nacke fått en ljuvlig massage av maken, och det känns helt ok att ta itu med en ny dag imorgon. Hoppas att ni känner likadant!

Ps. Jag är faktiskt väldigt belåten med att jag inte trillade dit och började goffa mörk choklad när suget var som värst. Ännu mer belåten är jag över att alternativet liksom inte ens dök upp i mina tankar! ds.

What a feeling!

I värsta Irene Cara- stil ( ja, jag var tonåring på 80- talet) dansar hela dagen för mig idag!
Allt är liksom bara toppen!
Jag mår alldeles makalöst fantastiskt, jag är glad, mätt och belåten, har precis kläckt en fullkomligt lysande affärsidé (för lärare, i alla fall), har världens bästa man och de mest fantastiska barnen i världens historia!

Japp, så känns det idag. Varför vet jag inte, och jag tänker inte skåda den berömda pållen i mulen heller utan bara tacka och ta emot!
Just nu känns det som om det val jag har gjort kring maten är det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Jag vet att det kommer att dyka up tusen triljoner bekymmer kring den framöver, men det struntar jag högaktingfullt i idag- jag bara njuter!

Dessutom ska jag snart hämta dessa mirakel på skolan och dagis. Nu blir jag snudd på religiös.
Kan jag vara inne i någon sorts ketosdelirium?;D

Idag för nio år sedan..

..gifte jag mig med den finaste, bästa och alldeles mest fantastiska mannen i hela vida världen!:D

Minuterna innan bröllopet

Klart!

Vi gifte oss sent på dagen i en liten stavkyrka som ligger högt upp på klipporna i Tylösand, med facklor och marschaller gnistrande i snön. Festen var det mest otroliga kalas jag någonsin varit med om, och det pratas fortfarande om vårt bröllop bland vännerna.

 En sådan dag är värd precis allt!

Då vägde jag ungefär 10 kg mindre än idag, 72 kg, men på dessa nio år har jag varit uppe i 113 kg och vänt.

Nästa år är det 10- årsjubileum. Då funderar vi på att ha en bröllopsfest där vi och alla gästerna ska komma i sina bröllopskläder...;D

Jag tänker inte ha några som helst problem att fixa det, såklart, kanske får klänningslivet sys in en aning istället;D



Ibland blir det inte som man tänkt.

I alla fall inte för mig!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!

Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.

Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.

Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.

Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.

För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.

Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.

Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.

Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!

Skum feeling

Begriper inte rktigt vad som är på gång, jag mår helknas!
Förmiddagen är ok, men långt ifrån toppen, och efter lunchsoppan går det bara utför.
Tom i magen, skakig i kroppen, überirriterad och orkar ingenting. Fixa tvätten tar knäcken på mig och jag vill bara gå och sova.
Herregud, i måndags mådde jag som en prinsessa!
I mina,  i sammanhanget mycket oerfarna, öron låter det som om jag kommit ur ketosen, men hur i hela friden det har gått till kan jag inte begripa!

Jag dricker mina soppor, 2 koppar te utan mjölk och vanligt kranvatten. Thats it.
Jag har inte en slickat av fingrarna när jag lagar mat eller bakar.
Känner mig som jag gjorde första dagen, dvs skit.

Ska prata med coachen och se hur helgen blir, men att må såhär är inte bra för mig på något vis.
Merde!

Andra gruppträffen

I gårkväll susade jag iväg till lilla staden och gick på min andra gruppträff.
Den blev betydligt trevligare och mer givande än den förra, då vi nu kunde prata om och fokusera på det som vi skulle.

Det kändes skönt att kunna berätta både för coach och grupp att min första vecka gått alldeles utmärkt och att jag mådde väldigt bra.
Däremot blev allt jättekonstigt igår eftermiddag.
Jag sprang ju på förmiddagen och tyckte att det kändes toppen, tog en halv RTD före och en halv efter.
Full av energi kände jag mig tills det blev dags för lunchen, då blev jag helt galet vrålhungrig och soppan mättade inte.
Under eftermiddagen mådde jag rätt kasst, magen kändes märkligt tom och ekande och jag var hungrig precis hela tiden. Mådde lite illa och fick blodtrycksfall.
Kvällssoppan drack jag redan vid 17, för jag stod inte ut med att vänta längre (brukar dricka den vid 18-19) och det blev lite bättre efter det.
På träffen och senare på kvällen kände jag mig rätt ok.

Vad i hela friden var det som hände?
Coachen trodde att det kunde ha varit löpningen, som på något vis fick kroppen att reagera. Det verkar ju ganska uppenbart så jag är benägen att hålla med.
Imorgon ska jag springa igen och se om samma sak händer. I så fall får jag fundera på vilken typ av träning jag ska ägna mig åt under helfarten.

Vi pratade om framgång, och vad framgång innebär för just mig.
Detta har jag funderat på i olika omgångar tidigare, då jag ibland kan bli så fruktansvärt irriterad på de framgångsnormer samhället för tillfället har fastslagit, och som jag naturligtvis är en del av.
Jag skriver för tillfället, eftersom dessa normer ändras ganska snabbt över tid och definitionen på ett framgångsrikt liv konstant varierar utifrån några ganska stillastående fundament.
Vi mäter, värderar och bedömer varandra utifrån dessa kriterier och strävar själva som tokar för att på olika sätt nå dit.
Eller så sätter vi oss på tvären och gör ett statement genom att inte ingå i framgångshetsen, och upptäcker ganska snart att vi istället har hamnat i en ganska stor grupp som har samma inställning. Men, som i alla grupperingar, finns även här normer och en värderingsskala kring hur framgångsrika vi inte ska vara, och så blir istället detta en bakvänd framgångsmätare. Suck.

Det har tagit mig många år att inse att det är jag som sätter målen för mitt liv, och det är jag som utvärderar min framgång att nå dessa mål. Det har tagit lång tid att verkligen känna att de mål jag har ska vara det jag verkligen vill, inte det jag uppfattar att samhället/omgivningen/media vill att jag ska göra. Det är min dröm, mina mål som ska förverkligas, inte någon annans.

Halleluja, nu låter jag som någon sorts psykologimissionär, vilket inte alls är mitt syfte.
Dessutom är jag låååååååångt ifrån att kasta av mig samhällets krav på min framgång, jag vet inte ens om jag vill det. Däremot närmar jag mig känslan av vilka mina egna mål är.
Och det känns stort.

Just det, vikten:
79,7!

Fyra kilo denna första vecka, tjohooo! Jaja, vatten och glykogener, men en hel del fläsk också, minsann!:D

Äntligen springa!

Wihooo, vad skönt det var!

Inte precis någon världsmästartakt (7,02 min/km), och inte så långt(4,3 km), men jag sprang minsann!:D
Just love it.
Jag har inte sprungit med någon reda alls sedan i somras, då jag lyckades få upp ett bra tempo.

Idag var första rundan på vägen mot mitt mål, att i sommar springa milen under timmen.
I en frisk, glad, sund och snygg kropp, såklart!;D

Alldeles nysprungen Plett!

Stopp i avloppet..

.. kan man kalla det;D
Men allvarligt, jag som går på toa varje morgon mellan Bolibompas "Klädracet" och "Fåret Shaun" har fått tvärstopp i magen. Ni ser ju att den brukar höra av sig som en klocka, och min mage har aldrig bekymrat sig för något.
Bruna bönor, ärtsoppa, paprikagryta- det märks inte ens. Till och med den förskräckliga kålsoppedieten som jag torterade mig med på nittiotalet passerade obemärkt ur avloppsvinkel.
Men nu!
Tvärnit.
Trots att jag äter mina Omega- 3 kapslar var dag, vilket coachen rekommenderade.

Jag inser ju att detta kanske inte är alldeles helt ovanligt för soppfolk, så jag måste fråga:
Hur löser ni det?

Vecka 2

Tjosan hoppsan, så var det plötsligt dags för min andra vecka med soppor.
Det känns helt otroligt att jag inte ätit något, inte tuggat sedan förra tisdagen!
Men ändå känner jag likafullt att detta bara är början. Det är början på resten av mitt liv, början på vägen till den jag vill vara.
And I feel good.
Äntligen gör jag något riktigt genomtänkt för mig själv, som dessutom både är rimligt, försvarbart och genomförbart på alla sätt.Och jag har en klar och tydlig plan för hur jag ska fortsätta efter att jag nått mitt mål, efter att jag trappat upp från sopporna.

Jag mår dessutom riktigt bra, vilket känns som ett mirakel på tre soppor om dagen:D
Jag är inte särskilt hungrig, jag har blivit kvällstrött vilket är underbart för det innebär att jag kommer i säng före midnatt- har väldigt sällan hänt tidigare.
Jag ska inte säga att jag blivit morgonpigg, men när jag väl vaknat tar det inte tre timmar innan jag är funktionsduglig som det alltid tidigare har varit.
Jag känner mig stark.

Däremot har motionen inte blivit som jag planerat.
Jag gick på pencillin tills i lördags, och jag har en väldig respekt för mediciner och hur de påverkar kroppen. Lite promenader har det blivit, men mina inplanerade löparrundor har bokstavligen frusit inne! Satan i gatan vad halt det är!
Men nu regnar det på och jag hoppas kunna ta mig en tur imorgon, för gatorna ser hyfsat ok ut. Sedan ska det rulla på.

Imorgon ska jag också min andra gruppträff och då ska jag även väga mig. Oj, vad spännande det ska bli! Jag har faktiskt inte vägt mig här hemma alls, då jag är lite rädd för att tappa sugen om jag inte går ner som jag vill..

Något jag funderat över är omgivningens reaktioner.
En del, i synnerhet min familj, tycker att det är toppen att jag gör detta för mig själv. De vet hur dlåigt jag har mått.
Mina allra närmsta vänner likaså. De hurrar och hejjar och en av mina bästa vänner som i detta nu jobbar, spikar målar och bygger för att inom väldigt kort öppna sin livsdröm, sitt bageri, har till och med börjat kolla lowcarb- bröd och lite olika varianter som kan bli aktuellt för mig senare! Ljuvliga, underbara vän.

Sedan har vi de där vännerna som jag umgås ganska mycket med, som aldrig haft problem med sin vikt och tycker att vaddå, det är väl bara att hålla igen litè? De tycker att jag är extrem, och det kan ju aldrig vara nyttigt, och jag tappar bara vatten, och jag kommer att gå upp allt igen. Lite idiotförklaring.
Jag vet att de bryr sig om mig, men det är trist att behöva försvara sitt val.

Igår var det fika hos en av dem och vi var där. Nyfikna frågor, intressanta diskussioner och bra pepp från några, som oavsett vad de själva tror och tycker låter mig göra mina val utan pekpinnar.
Värdinnans mamma tyckte att jag väl kunde ta en liten muffin i alla fall, herregud!
Till slut fick jag markera att detta är mitt val. Ingen annans. Och att äta för att vara trevlig har jag gjort vad jag ska i mitt liv, nu kan jag ha trevligt utan att äta, och när det är dags för det välja själv vad jag ska äta!

Jag upplever att en och annan på något vis blir provocerade av mitt val och min beslutsamhet, för att inte tala om att jag har motargument till alla deras påpekanden om soppkurer.

Har ni upplevt detta också? Är det kanske så för alla?
Jag vet i alla fall att jag kommer icke picke paron någonsin att ifrågasätta någon annans diet- eller matval. Även om jag känner att det är tokigt.
För det är deras val, och vill de inte ha min åsikt ska de inte behöva få den.

Kvällstrött, var det ja.. Godnatt!

Tekniskt miffo

Gaaaaah, jag blir fullkomligt tokig på mig själv ibland!

Jag är helt körd när det gäller teknik, eller rättare sagt datorer.
Jag är begåvad med en man som är ett datorgeni, och dessutom jobbar som sådant.
Förvisso står det inte "Geni" på hans visitkort, men väl "Expert". Det är hans titel på det väldigt jätte- jättestora världsomspännande telecombolag har jobbar på. Och är man rätt och slätt Expert på det här stället kan man en del.

Hans fru har ingen sådan titel.
Det står inte ens "kan lite grand" på mitt visitkort. Det står inte heller "kan någonting alls om datorsystem eller teknikska detaljer".
Det står "Gymnasielärare i beteendevetenskap".

Jag är, enligt mitt eget naturligtvis väldigt objektiva sätt att se på saken, en ganska kompetent person. Det jag inte kan, det lär jag mig.
Jag har tre universitetsexamina, varav en är en dubbel magisterexamen (jag vet att det bara borgar för att jag kan en del om just det ämnet, men det låter tjusigt;D).
Jag har ett IQ på 162, vilket än en gång visar hur liten betydelse det vi kallar IQ har, i det riktiga livet utanför forskarnas rum.
Jag har massor av kompetenser som inte kan mätas i kurser eller examina, eller ens med ett intyg- de kompetenser livet har gett mig.
Det stora problemet i sammanhanget är mina inkompetenser.

Jag är helt värdelös på tålamod.
Jag är helt körd på bollsporter.
Jag klarar definitivt inte av att köra motocykel.
Jag har en, i många sammanhang, mycket opraktisk nolltolerans mot ignoranta, självgoda översittare.
Jag är urkass på allt som handlar om Starwars (till sonens stora förtvivlan).
Jag kan absolut inte spela något instrument.
Jag är livrädd för katter, ballonger, hajar och clowner.
Jag har svårt för att ta tag i saker och skjuter upp allt som inte är kul.

Listan kan göras precis hur lång som helst.
Men den allra största inkompetensen, den som får mig att förvandlas från en ganska säker, kompetent, "det där kan jag väl fixa själv"- kvinna till att bli en liten osjälvständig fis, är datorer.

Eftersom min man nu är ett geni har det blivit så väldigt praktiskt här hemma hos oss att vi överlåter allt som har med detta (och alla andra tekniska fixerier) att göra till honom.

- Jaha, men vänta, det fixar jag, säger maken, försvinner ner i sin högteknologiska superinstallerade datorcentral i källaren (som vi andra inte ens vågar glänta på dörren till i rädsla för att råka peta på en knapp eller sladd och därigenom omintetgöra fem år av makens arbete) , kommer upp efter ett tag och så är det klart.

Jag har bara låtit detta ske.
Allt som överhuvudtaget behöver installeras i den här familjen har han installerat, ofta med egna "så himla mycket bättre, den där Windowsskiten kan man ju inte använda" operativsystem (som rullar där nere i den läskiga kommandocentralen).

Resultatet är att jag idag, när jag ville lägga över Xtravaganza- CD:n på Ipoden i telefonen, återställde telefonen till det skick och den info den hade för ett år sedan, raderade mina kontakter och avinstallerade Itunes från datorn.

Hur puckad får man bli? NU är det totalkoll som gäller. Här ska jädrar anåda inte installeras så mycket som ett smack utan att jag har full koll. Så det så.

Ps. Maken har lovat att försöka återställa allt när han kommer hem ikväll. Och peta in Xtravaganza i telefonen..Ds.

Och plötsligt blev allting glasklart..

Efter en helt galet intesiv helg har jag nu ro att sätta mig vid datorn och uppdatera lite.
Lördagen med fotboll och kioskarbete gicka bra, trots logistikbekymmer, och var riktigt roligt! Det är så kul att sälja smågodis till småknattar som står där med en svettig femma i handen och inte kan bestämma sig..;D
Idag är jag inne på dag 7 med sopporna och det funkar alldeles utmärkt. Lite tråkigt, framförallt att jag tycker att jag har en sådan trist smak i munnen, men det får jag helt enkelt ta!

Jag har använt dessa dagar till att fundera.
(Nu blir det väldigt seriöst, så lätt uttråkade kan sluta läsa här;D)

Vad har jag gjort med min kropp under åren, vad har jag gjort med min självuppfattning?
Otaliga besök hos Viktväktarna har resulterat i viktnedgång ett par gånger (för att ganska snart ha gått upp alla kilona igen med råge), men dubbelt så många gånger har jag ramlat av banan och slutat gå dit, med någon mental bortförklaring och ett urskuldande inför mig själv.
För ärligt talat, det är ju ingen annan som bryr sig om vad jag väger! Ändå sätter jag upp massor av försvar.

Jag har alltid varit väldigt duktig.
I mitt privatliv, mina studier och  i mitt yrke- alltid presterat max och legat på topp. Varför det är så har jag nog börjat komma till insikt om nu men det hör till ett senare inlägg, jag måste formulera mig färdigt först.
Denna duktighet har naturligtvis å det grövsta påverkat mina tankar om mig själv när jag varit överviktig och när jag har tappat kontrollen och gått upp i vikt efter en nedgång.
Jag har föraktat mig själv.
Jag har äcklats av fettet kring magen, av mina dallriga lår och svampiga rumpa.
När jag är så himla bra på allt annat, varför i hela friden ska jag se ut såhär?
Varför klarar jag inte att, som så många andra, äta lagom och hyfsat rätt och ha en bra och stark kropp?

Och sedan, när jag sett någon normalviktig som ätit godis, tårta, kakor eller något annat smarr, tänkt att "hon kan ju, då kan väl jag med?"
Och fullständigt ignorerat det faktum (trots att det ligger i bakhuvudet och vrålar för full hals) att hon förmodligen inte ätit detta varje dag de senaste två åren. Utan ibland, i lagom mängd.

Jag har fullt medvetet lurat mig själv, bedragit min kropp, själ och hjärta (för att inte tala om mitt intellekt) på alla sätt, och inte kunnat se någon som helst långvarig lösning.
Det enda jag har vetat är att jag orkar inte.
Jag vill inte gå genom varje dag i mitt liv och tänka på hur mycket jag väger. Jag vill inte känna mig missnöjd och ledsen när jag provar kläder, jag vill inte tappa sugen inför att gå på en fest för att jag vet att jag inte kommer att vara så fin som jag vill vara, som jag skulle kunna vara.

Ja.
Jag vet att det inte handlar om vikt utan om att vara nöjd med sig själv och acceptera den man är, att inte falla i den nu rådande samhälleliga normen där man ska vara smal, snygg och fit för att vara lycklig och för att andra inte ska se en som en misslyckad, karaktärslös loser.
Jag är helt och fullt klar över detta, men det hjälper inte.

Jag vet att jag gör min kropp illa. Då kan jag helt enkelt inte acceptera det.
Hade jag missbrukat droger, varit alkoholist eller visat på annat självskadebeteende eller missbruk, hade jag fått hjälp eller blivit tvångsinlagd.
Nu är jag bara överviktig. Mitt BMI visar på övervikt, inte fetma, jag kan fortfarande ha affärernas största storlekar ( för det mesta), jag kan busa med mina barn och windsurfa.
Alltså, inget problem. Det är bara att hålla igen lite och röra på mig lite mer.

För en del funkar det nog så. Inte för mig. Och det måste jag acceptera.
Då gäller det att hitta en lösning som faktiskt fungerar för mig, och först nu har jag kunnat hitta samband som är så otroligt klara och tydliga:

Kolhydrater och socker.

Nu, med helfart på Xtravagnza, känner jag i hela kroppen för första gången till fullo någonsin var boven är. Vad det är som triggar, det lilla monstret som vaknar och vill ha mer, mer, mer.
Jag ser så klart nu, och förstår plötsligt varför inget tidigare fungerat.
Även när jag ätit sunt och nyttigt har jag fått i mig ganska rejält med socker, och alldeles för mycket kolhydrater. Dessa håller monstret vid liv och jag känner hela tiden att jag måste avstå, behärska mig, ignorera suget. Det blir en kamp, och det går till en viss gräns. Sedan är det kört och jag ramlar rakt ner i mitt gamla ätbeteende igen= monstret är nöjt och belåtet.

Nu har jag börjat planera på allvar.
När jag nått min målvikt med sopporna ska jag ta det vääääldigt lugnt och försiktigt med att föra in kolhydrater i min kost igen. Jag ska öka på fettet och vara mätt, nöjd och belåten, skippa socker i så stor utsträckning jag bara kan och prova mig fram.
Kanske är LCHF det sätt jag måste leva för att inte beöva tampas med monstret, kanske behöver jag inte vara fullt så strikt och ändå må bra.
Jag vet inte vad som passar mig än, men det känns som om jag vunnit en miljon!

Jag har fått en förklaring.

Den här lille sockersatan bor i mig. Nu ska han förtvina och dö, tamigfan!

Fredagkväll

Och jag ar precis lagt barnen. Imorgon är det ju stora fotbollscupen, vilket innebär att vi ska upp i gryningen och ånga på hela långa dagen- nu har jag smält det, glädjen i att se sonen och hans kompisar spela all in med röda kinder och lysande ögon övertrumfar ilskan över den dåliga framförhållningen. Kioskarbetet blir kanske så där lagom kul, koka korv och servera samt sälja smågodis. Men äsch, det är ju fjärde soppdagen så det kommer säkert att gå galant!:D

Förmidaggen idag flöt på finemang, det var först frampå eftermiddagen jag började bli hungrig och rastlös. Nu ikväll är jag vrålhungrig. dricker massor av vatten och försöker helt enkelt ignorera allt som har med fysiskt mående att göra. Egentligen hade jag velat sticka ut och springa, men eftersom maken inte har kommit hem än och jag fortfarande äter penicillin får jag hålla mig. Men imorgon kan jag säkert, sista penicillindagen:D
Det var längesedan jag sprang nu, så en liten försiktig runda funkar säkert! Jag mår alltid så mycket bättre när jag har sprungit, tror säkert att det gör susen. Och sätter fart på kilona, no doubt!

Allt detta med viktminskning och Xtravaganza har satt igång massor av tankar hos mig.
Det är ju meningen, såklart, men att inte äta eller pyssla så mycket med mat ger mig tid att tänka. Och det blir mycket tankar.
Jag ska redogöra för dem lite mer ingående en annan dag, men det handlar mycket om hur jag har behandlat mig själv och min kropp.
Den här gången finns det inga alternativ, inga förskönanden, inga bortförklaringar- det ska bara funka. Och jag ska i mål, rakt på. Och jag ska köra mina soppor tills jag är där.
Så det så.

Busybusy

Mycket jobb nu så det hinns inte riktigt med att uppdatera som jag vill idag.
Idag är det dag 3 och jag tycker nog minsann att det känns allt bättre, inte lika trött och inte lika hungrig!
Det blir bra, det här.

Återkommer i afton:D

Första gruppträffen..

..var väl sådär. Vi var bara två stycken, de andra tre var sjuka.
Jag var jättepeppad när jag åkte dit, hungrig som en varg men väldigt beslutsam och såg fram emot mötet. Den andra kvinnan som var där hade soppat i två veckor och mådde fortfarande skit. Trött, hungrig och förbannad.
Det verkar som om hon kånkar runt på mycket elände i bagaget, och ganska snart förstod jag att hon inte mår så bra i själen nu heller. Tyckte förskräckligt synd om henne, och mycket av tiden gick åt att peppa och coacha henne så så mycket mer hanns inte med.

Naturligtvis behövde hon den tiden, inget snack om saken, men jag kände mig ganska deppig när jag kom hem. Hade behövt en kick på träffen, och jag har ju min jättehärliga coach, men kanske var hon lite ung ikväll, om ni förstår vad jag menar. Hon hade lite svårt att tackla den andra kvinnans alla bedrövelser som kanske inte riktigt fann rätt forum på en Xtravagnzaträff.

Har ett helt galet saltsug just nu, som jag självklart inte tänker ge efter för. Däremot är det kanske ingen dum idé att lyssna lite på CD:n och ladda för en sprillans ny jäklaranåda- dag!

What a gorgeous me!;D

Hrm. Så var det det där med bilder- lite tuffa tag, känner jag. Tycker inte om bilder på mig själv. Krävs kanske ingen Einstein att lista ut varför. Jag tycker ju aldrig att jag ser ut så som bilden visar och får alltid en smärre chock!

Dessa tog jag alldeles nyss, så makalöst osmickrande som jag bara kunde. Men det är ju för att jag de facto ska kunna se hur jag förändras framöver!:D

I vanliga fall stäcker jag på mig lite mer, och håller in magen så att jag nästan tappar andan. Nu är det verkligheten som ska accepteras, dras fram i ljuset och förändras. Basta.

Hoppsan!

Jag blev visst lite trött igår och somnade vid sisådär..eh....kl 20;D

Dagen flöt på, halvhungrig och konstigt tom i magen men inga större dramer. Fixade både middag till kidsen, småmys och läggning utan att ens bli irriterad- fast då fick jag kanske anstränga mig lite..

Idag är jag alldeles förträffligt utsövd, dricker vatten som en uttorkad kamel och ska alldeles strax lyssna på min CD igen. En promenad kan jag nog reda ut, och ikväll ska jag på min första gruppträff.
Det här ska minsann gå alldeles kalaskanon!
För att riktigt peppa mig själv och inte tappa farten tar jag på lite för trånga jeans och känner hur väldigt klok jag är som gör detta. Igår provade jag ett par jeans som jag inte kunnat ha på 7 år, mina smaljeans. När jag köpte dem hade jag gått ner massor efter sonens födelse, men vikten höll bara i sig i ett par månader innan den började vandra uppåt igen- the story of my life.
Igår fick jag inte ens upp dem över höfterna.

I sommar ska de vara för stora.

Nu kör vi så det ryker!

Japp, dag 1 var det.

Var lite listig som planerade att börja på en ledig dag, så när sonen lämnats i skolan (dottern sov hos farmor inatt) åkte jag hem, lade mig tillrätta i soffan och lyssnade på introspåret på CD:n. Väldigt behagligt, må jag säga.
Vatten dricker jag rejält, första soppan tog jag vid halv tio. Är ingen tidig frukostmänniska så det kändes alldeles perfekt!

Nu får vi se hur resen av dagen går:D

Just det, min vikt!
På min våg imorse vägde jag 83, 6 kilo.
Om inte allt för länge ska det stå 65;D

Charmiga små fotbollsföreningar

Det är ju alldeles underbart hur smidigt det är att ha sonen spelandes fotboll i en liten förening.
För varför i hela friden ska man informera berörda familjer om cuper, samlingstider och förväntade föräldrainsatser i god tid?

När det kan vara så charmigt och spontant att meddela ett par dagar i förväg!
Samling för småpojkarna 07. 00, mor ska stå i kiosken och far (som landar från USA i gryningen) ska sälja korv, jamen jaaaaaa, vad härligt!
Allt kommer nog att vara klart vid 16- tiden, så allt vi planerade den lördagen kan vi ju flytta till nästa lördag, inte sant?
Men ojdå, då hade vi visst annat för oss, jaja, det löser sig alldeles säkert, det gör ingenting alls.

Jasså, kan det bli problem med korvförsäljningen? Är det inte säkert att pappan hunnit hem?
Jomenvettu, nu är det ju så att vi är en liten förening och alla måste hjälpa till när vi ordnar cup.
Fått veta detta i god tid? Jamen, den här cupen spelas ju varenda år runt februarilovet!
I år fick vi lägga den lite tidigare, bara. Det handlar om planering och prioritering, vettu.
Information?
Jomen pojkarna fick ju med sig en lapp hem igår? Det är ju fem dagar i förväg!

Vem som ska passa lillasyster stod inte i den så långt i förväg lämnade informationen.
Inte hur mamman ska hålla sig ifrån att slå ihjäl någon heller.

                                              Får väl ta och borsta tänderna och kanske
                                                     kamma mig före lördagen, då.

Madame Vims

Idag är det bra rörigt i skallen.
Glömmer, vimsar, tappar fokus och förlägger saker hela tiden.
Kommer inte ihåg vad som gällde i de nya buden kring sonens läsläxa.
Glömmer regnkläder till dotterns dagis på den regnigaste dagen på hela vintern.
Glömt tanka bilen.
Glömde nycklarna till jobbet.
Jeeeeez.
Och än är det bara lunchdags;D

Busy day

Idag har jag susat från det ena till det andra och inte hunnit tänka så mycket på vad som komma skall.
Packa barn till skola och dagis, jobba jobba jobba, hämta barn, packa fotbollskläder till sonen, middag till dottern, lägga henne, sticka på möte, hem till barnvakten,fixa middag, läsa och mysa med sonen, bums i bingen med honom.
40 minuter att samla ihop tankar och själ i soffan väntande på Thintevention på 3:an.
Lagom till att det börjar vaknar dottern och kan inte somna om, vattkopporna kliar.
Sitter i trappen utanför hennes dörr och väntar på att hon ska somna och hör tv:n i vardagsrummet.
Efter trekvart ( efter att flera gånger ha försökt smyga ner i tron att hon sover) hör jag plötsligt dottern:
-Mamma, jag tror jag ska sova nu, jag är lite trött!

God idé, darling.

Imorgon är det dan före sopparedan, vad gör man då? Tror jag ska grooma mig så att jag känner mig tiptop när det är dags!



Mitt trädgårdsfat med frostnupna granatäpplen och rödlök- vintern är så vacker!

Back to reality

Idag är det den första vardagen sedan jullovet började.
Jag jobbar som lärare och hade jullov med min familj, sedan blev dottern rejält sjuk i vattkoppor så jag har varit hemma med henne i ytterligare två veckor.
Idag är hon på dagis, sonen i skolan, mannen på jobb i USA och jag har min första jobbdag på, som det känns, mycket länge. Gud, vad skönt!

Att vara hemma med familjen är toppen, men med en liten sjukling (och dessutom fick jag ju själv halsfluss) i soffan och Tingeling på repeat kan det bli liiiiite tjatigt. I alla fall när man är rastlös, känner hur jobbet lägger sig i högar och bara vill slänga ut julen, måla om, färga håret, beskära äppelträd, köpa hund och börja sin viktresa- ja, ni fattar att jag har känt mig lite hämmad i sjuklägret;D

Nu är det back to normal, laddning inför onsdagens sopp- premiär och med vilda planer på en total utrensning av vårt sanslöst kaotiska hus- från topp till källare- känns det som om vårljuset är alldeles väldigt välkommet nu!

Det är minsann inte bara jag som ska slimmas och rensas!;D

Tjejfika

Idag var jag och lillpinglan på bio, men man kan inte gå på bio utan att fika först, hävdade dottern.

Då gjorde vi såklart det!

Söndag

Idag skulle jag på en riktigt, riktig viktig vernissage där jag ville vara absolutely smashing!
Det var inte lätt.
Gud, vad trött jag är på att inte se ut som den jag känner mig. Jag provade kläder hela förmiddagen, hade inte hunnit förbereda mig då min dotter har haft vattkoppor i 14 dagar, feber veckan innan dess och varit sådär sjuk och riktigt synd om som en liten tjej absolut får vara då hon är sjuk. Men mamman har inte tid till så mycket annat då, vilket blev väldigt uppenbart idag.

Till slut fick jag till något hyfsat, och med lite färg  på ögonen och dyk i juvelskrinet blev slutresultatet riktigt bra.
Men jag vill, längtar och är så taggad inför att faktiskt se ut så som jag vill att andra ska uppfatta mig. Jag menar inte bara kroppen, utan att kunna klä mig så som jag vill, att kunna uttrycka det som är jag!

Vi gör ju faktiskt statements om vilka vi är i sättet vi klär oss. Vårt första intryck av andra är hur de ser ut och vad det signalerar. Självklart handlar lika mycket, om inte mer, om kroppshållning, pondus, ansiktsuttryck, blick och kroppsspråk överhuvudtaget, men att inte vara nöjd med sitt yttre påverkar naturligtvis även kroppsspråket.

De perioder i mitt liv när jag varit smalare har jag också haft en helt annan framtoning. Jag går rakare i ryggen, möter blickar på ett helt annat sätt och känner mig bekväm i det jag har på mig.
Nu, när allting buktar och korvar sig blir det så trist. Ett av problemen är att jag är både lång och stor även när jag är smal, och har haft stl 40 när jag varit som smalast. Tunnare än så kan jag inte bli utan att se sjuk ut och känna mig osund, men med bred rygg och breda höfter växer jag snabbt ur affärernas storlekar när jag går upp i vikt. Utbudet begränsas radikalt!
Nu har jag stl 46, det passar för det mesta men beroende på hur kläderna är skurna är de ibland för små. Dessutom varierar ju storlekarna så in i norden av någon märklig anledning.

Jag tror inte att särskilt många uppfattar mig som rejält överviktig, jag är bara "stor". Kul.
Nu ska det bli ändring, en gång för alla. Jag ska ner till runt 65 kilo, får se hur mycket jag väger när kroppen känns rätt.
Dessutom ska jag kunna hålla vikten över tid, utan att behöva leva på en daggdroppe och ett salladsblad, utan med bra mat och träning. Jag vill kunna leva ett normalt liv utan att alltid behöva tänka på vad jag äter, utan att behöva ha garderober för fyra storlekar och låta både kropp och sinne få ro.

Jag tror benhårt på Xtravaganzas metod, eftersom den mentala träningen får så stort utrymme där, så det ska jag jädrar i det köra benhårt enlig alla konstens regler.

Jihaaaa!

Feberfrossa

Ja, inte för min del utan för maken.
Han ligger nerbäddad och huttrar medan jag börjar känna mig riktigt ok, det bådar gott!
Maken blir säkert frisk snart han också, han ska få sova idag och tugga penicillin så han kan flyga iväg imorgon.
I veckan smäller det, minsann!

Jodå, det tar sig!

Idag är jag betydligt piggare och det verkar alltmer sannolikt att jag kan börja med mina soppor på onsdag. Yes!

Däremot har jag smittat maken med den grymma halsbacillen, så nu är det han som gått i däck. Deesutom ska han till USA på söndag och jobba, så lite antibiotika hade inte suttit fel där heller!

Idag har jag börjat planera maten till resten av familjen nästa vecka.
Maken är bortrest tills på fredag, men barnen ska ju ha både frukost, mellanmål och middag även om jag inte äter. Eftersom jag har insett att man mår ganska purket de första dagarna på en sopp- diet, tänkte jag vara sådär klämkäckt smart som jag aldrig annars är och förbereda ett gäng middagar, baka lite mellanmålstekakor och annat för att fylla frysen.
Jösses.

Nej just det.

Det var inte sådant här jag skulle baka nu..

Någon som undrar hur det kommer sig att jag väger alldeles för mycket?;D

Det var ju själva fanken!

Pratade med både doktor och sopp- konsulent idag och fick klart för mig att jag ska vänta med sopperiet i alla fall en vecka.
Gah, jag är ju så sjukt taggad! Vill börja idag, även om jag vet att det kommer att bli tungt i början. Jaja, jag får fortsätta min planering och kanske passa på att beställa ett BP- set. Då hinner det komma tills jag är redo för lite mjölksyra!;D

När ska jag börja?

Jag hade tänkt börja dricka min soppor på måndag, men idag har jag naturligtvis fått halsfluss så jag måste kolla om det är ok att börja medan man äter antibiotika.
Jag vill ju att hela grejen ska vara optimal, framförallt vill jag kunna börja motionera ganska snart efter sopp- debuten, vilket ju även det blir tveksamt med 10 dagars antibiotikakur. Merde!

Sprungit har jag gjort en del sedan i våras, under sommaren var jag riktigt flitig för att sedan soffa till mig under hösten. Har planer på att sätt rejäl fart med löpningen, jag vill kunna springa milen under en timme till sommaren.

Gym har jag lite svårt att ta mig till. Jag har små barn, bor inte i stan och har en man som reser mycket, därför är löpningen så perfekt då jag kan spring precis när det funkar. Vanlig gymträning är heller inte min kopp the, men jag älskar alla varianter av pass som innehåller någon form av dans! Dessutom är ju Body Pump alldeles fantastiskt när man som jag avskyr träning med vikter, så för att få lite av detta hade jag tänkt köpa ett BP- set och köra själv hemma framför Les Milles- DVD:er. Blir det gjort? Tja, det är bara att köra på och se!

Imorgon kollar jag vad som gäller kring antibiotika och sopporna, sedan lägger jag upp min strategi.
Om inte annat har jag just nu fullt upp med min mentala laddning, så jag har nog att göra ändå!;D

Uppladddning

Den senaste tiden har jag fattat väldigt många och, för mig, stora beslut. Detta är ett av dem.

Jag har bestämt mig för att det får vara nog.
Nog av missnöje, nog av deppiga tankar, nog av besvikelser, nog av känslan av otillräcklighet- det räcker!

Nu börjar resten av mitt liv, och det ska tamigtusan levas med fokus på väsentligheter och inte, som hittills, blandas upp med och ibland övertas av alla trista tankar kring min övervikt.
Jag vet, det handlar om att acceptera sig själv som den man är och tycka om den jag har blivit, och det gör jag, til stor del. Men jag tycker inte om att jag äter mycket mer än jag behöver, jag tycker inte om att jag utan att blinka kan klämma i mig en 200 grams chokladkaka under en eftermiddag på jobbet, för att sedan ta en maffig fika och smälla i mig en gräddig middag med efterrätt på kvällen. Sedan behöver jag ju lite mys framför tv:n..

NEJ!
Min vardag ska inte se ut på det viset. Jag har idag ungefär 15 kilos övervikt, och det är ett under att det inte är mer.
Sedan tonåren har jag pendlat i vikt. Jag har gått Nutrilett- kurer, Cambridge- diton, varit med i Viktväktarna så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har ätit kålsoppa i veckor ( till omgivningens förfäran;)) och gått på allsköns skumma dieter för att nå mitt ideal, att bli smal. För mig har det i alla år funnits ett likhetstecken mellan lycka och snygg figur. Om jag bara blir smal blir hela livet rosa, ungefär.

Nu är jag 41 år, har två fina barn och en fantastisk man och har insett att min lycka inte ligger i att vara snygg.
Men det är en del av det, om denna snygghet innebär en bra hälsa, bra kondis, bra flås och en kropp som jag trivs i, som känns jag.

Jag vet också idag hur jag fungerar.
Dieter passar inte mig, jag ramlar tillbaka i gamla mönster ganska snabbt, precis som de gånger jag provat viktväkteri. För mig gäller det att förändra tankesätt, tankevanor och handlingssätt, och det är en renovering på alla plan.
Jag har hittat ett program som fått mig att tända på alla cylindrar, som får mig att känna YES! Det här är grejen. Det här kommer att funka, det här kommer att hjälpa mig att förändra mitt sätt att tänka kring mig själv, för jag är övertygad om att det är där nyckeln ligger. Det är ett program som arbetar lika mycket med mitt tänk, min person, som det mål jag vill uppnå. Det passar mig utmärkt.
Jag är inte överviktig för att jag inte vet hur man ska äta eller tänker fel kring mat, jag är överviktig för att jag tänker för mycket på mat och vad jag ska äta. Det ska jag inte behöva göra, det ska funka ändå så att jag kan fokusera på andra, mycket mer väsentliga ting i min tillvaro.

Den är bloggen ska vara min dagbok.
Här ska jag skriva kring mina tankar, resultat och funderingar.
Min resa har just börjat.