..var väl sådär. Vi var bara två stycken, de andra tre var sjuka.
Jag var jättepeppad när jag åkte dit, hungrig som en varg men väldigt beslutsam och såg fram emot mötet. Den andra kvinnan som var där hade soppat i två veckor och mådde fortfarande skit. Trött, hungrig och förbannad.
Det verkar som om hon kånkar runt på mycket elände i bagaget, och ganska snart förstod jag att hon inte mår så bra i själen nu heller. Tyckte förskräckligt synd om henne, och mycket av tiden gick åt att peppa och coacha henne så så mycket mer hanns inte med.
Naturligtvis behövde hon den tiden, inget snack om saken, men jag kände mig ganska deppig när jag kom hem. Hade behövt en kick på träffen, och jag har ju min jättehärliga coach, men kanske var hon lite ung ikväll, om ni förstår vad jag menar. Hon hade lite svårt att tackla den andra kvinnans alla bedrövelser som kanske inte riktigt fann rätt forum på en Xtravagnzaträff.
Har ett helt galet saltsug just nu, som jag självklart inte tänker ge efter för. Däremot är det kanske ingen dum idé att lyssna lite på CD:n och ladda för en sprillans ny jäklaranåda- dag!
Åh, vad tråkigt! Xtravaganza är fantastiskt, men om man mår så dåligt som hon verkar göra så skulle ju en längre period på Lifetime vara att föredra innan man börjar kämpa med helfart... Ledsen att du inte blev peppad. Det blir inte jag heller varje gång, tyvärr. Jag får liksom peppa mig själv. Det är därför jag skriver så mkt i min blogg om mental utveckling och så, för det peppar mig.
SvaraRaderaVad är det du vill ha? Kan jag hjälpa dig på något sätt?