Nu när halkan äntligen släppt..

.. är det jag som håller på att fara runt i en mental "Mormors lilla kråka".
Jag har inte trillat någonstans alls än, men får hålla mig själv i jädrigt strama tyglar och allt har en endaste eländig orsak: jag går inte ner i vikt.

Det är mars, det börjar kvittra i buskar och snår och dagarna har alldeles plötsligt blivit så väldigt mycket längre. Underbart! Nu skulle jag ha gått ner en hel del, hade jag tänkt. Jag skulle mysa runt i butikerna och riktigt frossa i färgglada kläder med vårfeeling, jag skulle känna att nu, god damn it, kan jag äntlign köpa det jag vill och möta våren som jag vill se ut! Jojo.

Jag gick ner tre kilo med sopporna i januari och sedan hände inte mer. Inte ett gram. Nada.
Detta trots att jag var dag planerar, räknar, lagar, fixar och äter min mat efter alla konstens regler. Jag blir rent ut sagt förbannad.
Jag har alltd gått ner i vikt, oavsett vilken metod jag har använt mig av. Mitt problem har varit att jag gått upp igen efterhand. Detta, däremot har aldrig tidigare hänt. Och det som gör mig så förbannad är att detta händer när jag för första gången tar min kropp på allvar, inser mina behov och orsakerna till min ständiga viktuppgång.

KnY, den raringen, delade med sig av sina tankar kring LCHF under mitt förra inlägg. Minst lika rara Sara gjorde också det, och de har lite olika uppfattning om vad som är vettigt.
Jag vet ju att LCHF är omdebatterat, men jag vet också att en del mår väldigt bra av den kosten. Ingen kolesterolhöjning, inget fettlagrande runt organen, bara välmående.
Andra mår skit. Kanske för att de inte försöker länge nog, men jag inser ju att det finns en gräns för hur lång tid man klarar av att må halvkasst innan man får sitt kvitto.
Min man började tillsammans med mig och har aldrig mått så bra någonsin. Har har fått energi, kan träna, leka med barnen, jobba och känner sig alldeles fantastisk. Dessutom rasar han i vikt.
Han har dessutom, efter lite blodtrycksbekymmer, valt att gå på kontroller hos vår husläkare kring just de omdebatterade ämnena- blodfetter, fettlagring, kärlstatus.

Jag tror inte att det finns något som funkar för alla, man måste hitta den balans som ens egen kropp vill ha.
Jag var övertygad om, efter noggranna funderingar och intensiv påläsning, att LCHF skulle passa min kropp som handen i handsken.
Min plan var att rivstarta med hjälp av rejäl kolhydratfattig kost och högre fettintag, för att sedan gå över till en mer GI- anpassad kost och prova mig fram för att se var kolhydratgränsen för just mig ligger. Hur mycket sådana kan jag äta utan att suget kommer tillbaka? När jag nått min målvikt, hur mycket kan jag äta utan att gå upp i vikt?

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle avvakta ytterigare två veckor. Nu säger jag att på måndag, då börjar jag så sakteliga föra in långsamma kolhydrater i mitt liv igen.
Jag vill orka träna. Jag vill springa, för min själ beöver det för att må bra. Jag vill kunna äta frukt och vitaminbomba mig i förkylningstider, för även om jag äter mycket grönsker känns det som om det inte räcker.
Och jag vill gå ner i vikt.

Gaaaah!

Här händer de alldeles för mycket. Massor av förändringar på jobbfronten, i huvudsak väldigt roliga sådana, som utmattar mig så till den milda grad att jag inte tyckes finna tiden att skriva.
Det planar såklart ut, och jag kommer att rapportera betydligt oftare framöver!:D

Fast det finns dessvärre inte mycket att rapportera.
Vikten står stadigt fast, pendlar ett halvkilo upp och ner, men icke ett gram under 79 kilo.
Otroligt störigt.
Jag är rigorös och har tamigtusan inte fuskat eller kört av banan en endaste gång under de fem, snart sex veckor som gått sedan jag började med sopporna. Jag soppade i tio dagar, men efter min kollaps blev det en smygande övergång till LCHF, vilket jag sköter minutiöst.
Och in´t fan går jag ner i vikt.
Men inte heller upp.

Jag är värsta kolhydratagenten, har shoppat bokreans alla LCHF- böcker och socker finns bara i fantasivärlden.
De första veckorna gick fantastiskt bra, jag mådde som en prinsessa, men i lördags eftermiddag blev jag både matt och yr, började frysa och blev alldeles sömnig. Dessutom blev jag plötsligt vrålhungrig oavsett vad jag åt. Magen hade börjat balla ur ett par dagar tidigare (på det lite mer påträngande viset) och jag valde helt enkelt att gå och lägga mig samtidigt som sonen.
12 timmars sömn senare mådde jag bättre, och nu är det inga sådana problem alls förutom med hungern.
Det är bättre, men jag kan vara proppmätt efter en måltid för att efter en timme eller två bli hungrig igen. Och sugen, detta förbaskade sug som jag inte känt av alls sedan jag började.
 Mysko.
Jag hoppas att detta helt enkelt är kroppen som har insett att jaha, nu ska det vara på det är viset, och börjar ställa om sig, vi får helt enkelt se!

Motionen går det inte alls bra med. Jag har ingen ork i kroppen, springa kan jag bara glömma och de ganska stillsamma promenader jag gett mig ut på har sugit musten ur musklerna helt.
Jag vill, kroppen vill, men musklerna orkar inte.

Så kan jag ju inte ha det.

Två veckor till har jag bestämt mig för att köra på detta viset, och om det inte börjar arta sig innan dess kommer jag att sakteliga föra in lite långsamma kolhydrater.

Mitt mål är att hitta en bra balans där både kropp och själ mår bra, och det är en resa i sig att hitta vilken nivå jag ska ligga på, vad som passar just mig.

Jag är, min irritation till trots, väldigt nöjd med mig själv.
Nöjd över att jag inte kör i diket, nöjd över att jag inte ger efter för suget, nöjd över att jag till och med har jobbat 7 dagar i ett bageri, med alla läckerheter det innebär, utan att så mycket som fundera på att smaka.

Samtidigt blir jag lite orolig, för jag känner mig själv så väl att jag inser att det funkar så bra just för att jag inte har något förhandlingsutrymme med mig själv.
Eftersom kroppen hamnar i ketos, eller i alla fall byter bränsle, vet jag att jag skulle paja så mycket om jag åt en kardemummasnurra (vilket ord!), därför finns det inte ens på kartan.
Oron handlar mest om att jag, om jag för in lite kolhydrater, helt plötsligt får ett förhandlingsutrymme.
Jag pajar ju ingenting då, jag bara fördröjer det lite..

Äsch, det kommer att gå bra.

Världens godaste frukost

eller mellanmål. Eller kvällsmat. Eller när man är sugen;D

Min man komponerade denna LCHF-delikatess utifrån ett gammalt recept på långfil (?) som hans mamma brukade göra varma sommardagar när maken var liten, och jag är helt såld!
Nu behöver jag dessutom inte laga omelett på morgnarna och sparar massor av tid då denna står färdig i kylen, där den håller sig 3- 4 dagar och bara blir godare.

2 delar turkisk yoghurt (vi brukar ta hela stora burken!)
1 del hårt vispad grädde (för vår del 3-4 dl)
Citronskal (vi tar från 3 citroner)
En skvätt citronsaft

Blanda väl, hitta dina egna proportioner, och NJUT!
Jag brukar toppa anrättningen med rostade och hackade paranötter, sedan är jag i himlen.

Nu hann jag glufsa i mig allt och glömde att fota, men det tar jag imorgon;D

Förlåt

för att jag har varit en sådan urusel bloggare.
Dubbla jobb lämnar inte mycket över i energi för att få till det med datorn, och eftersom jag måste vara dubbelt så effektiv för att hinna med båda jobben hinner jag inte blogga där heller.
Det ska absolut bli lite bättre ordning på mig, bara hav tålamod tills jag hittar lite flyt i min nya, men ack så härliga vardag!

Maten flyter på bra, kollhydrater och socker är bannlysta. Det enda bekymmer jag haft är att jag skanske inte fått i mig tillräckligt med fett alla dagar, men jag blir allt bättre på att planera och hitta fiffiga lösningar för att ta med mig mat.

I lördags vägde jag mig.
När jag började äta efter sopporna två veckor tidigare vägde jag 79, 9 kg.
För att kroppen skulle få en chans att ställa om till min nya kost vägde jag mig inte veckan därpå (jag vet hur jag funkar, skulle vågen visat + skulle jag ha börjat mixtra med maten) utan lät det gå två veckor, och i lördags vägde jag 79,5!
Någonting händer, och det ska bli en ren fröjd att ställa mig på vågen på lördag.

Jag har bestämt mig för att köra den här varianten i några veckor och se hur det går viktmässigt. Märker jag att det står stilla eller tassar uppåt får jag börja se över proportionerna mellan fett och protein, men fram till dess låter jag det vara och bara äter det jag ska tills jag blir mätt och belåten.
Fördelningen ligger på ca 10% kolhydrater, 25% protein och resten fett. Jag har nog aldrig mått så bra!
Suget efter något att snaska på eller mysa med är puts väck, jag får äta allt det jag tycker är så vansinnigt gott och som jag tidigare fått vara så himla restriktiv med- typ carbonara. Idag åt barnen pasta cabornara, medan jag år zuccinidito. Gud så gott!
Framförallt blir jag mätt. Har jag tagit det lugnt med mejeriprodukter och kolhydrater under dagen kan jag mycket väl göra varm choklad, med sukrin istället för socker och hälften fet mjölk/ hälften grädde och jäsa med framför tv:n. Med en rejäl klick vispad grädde till. Heaven!

Jag äter mer grönsaker än jag någonsing tidigare gjort, den lite fetare maten kräver den fräschören har jag märkt. Barnen har blivit helt tokiga i blomkålsris och broccolimos- två av de grönsaker jag aldrig fått i dem tidigare.
Maken har tappat 5 kg på en vecka. Typiskt honom, han ska alltid vara värst;D

Åppelkaka med mördeg och mazarinbotten..

..har jag inte ätit idag , vilket jag är mycket stolt över!:D
Jag var och hjälpte kompisen i hennes bageri, som ska premiäröppna imorgon, när bagaren ville ha en bedömning på senaste ugnskreationen.
Drömgod, tydligen. Inte vet jag, för jag smakade inte. Och det är jag rätt nöjd över;D

Jag ska jobba hos henne hela dagen imorgon, det ska bli så himl KUL! Återkommer med rapport:)

Jo, men alltså..

.. jag börjar nog få lite schwung på det här!
Dagen har rullat på i behaglig takt, maten har ätits och mätt och belåten har jag varit. Inget sug, ingen huvudvärk- splendid!
Maken jobbade hemifrån idag, så efter jobbet kunde jag ta en rejäl powerwalk på närmare milen- i dagsljus! Det är lyx, det.

Kroppen känns nöjd nu.
Imorgon ska jag nog springa en liten sväng.




Precis såhär käner jag mig ikväll. Härligt:)

Gott

Som sagt, detta har verkligen varit en bakhelg.

Förvisso inget ovanligt, men nu blev det lite klurigt när jag inte kan slicka av fingrarna;D

Till kalaset igår gjorde jag en polkagristårta. Det är tredje gången jag bakar den till lilla Kajsa- första gången när hon föddes, andra gången på första födelsedagen och så nu, när hon fyllde två.

Jag gör den lite då och då vid andra tillfällen, men pyntar alltid likadant när det är Kajsas tur, varför tårtan numera kallas Kajsatårta.

Den serveras dessutom med en vansinnigt god varm chokladtryffelsås till..

Men den kunde ju inte jag äta. Inte heller min man, som påbörjade lchf på allvar i fredags, liksom pappan i kalashuset.

Därför var jag ju tvungen att baka lite till oss med, så jag tog ett recept på lchf- kladdkaka, byggde om det lite och gjorde något i muffinsstajl. Med rejält med grädde smakade de som en dröm, helt fantastiskt!

Och det bästa var att jag var helt nöjd efter en. Nu hade jag bara med mig en till oss var, men jag var fullständigt tillfreds med det och de var inte heller särskilt söta, så jag gick inte och var sugen hela kvällen sedan heller. Underbart!

Dessutom var det väldigt trevligt att faktiskt kunna sitta och äta en maffig bakelse medan resten av kalaset mumsade på kakor och tårta, jag kände mig inte riktigt lika ufo då som med en kopp te och en gurkbit, typ, och jag kände ju absolut inte att jag behövde avstå från någonting! Finemang!

Jag har en hel hög kvar i frysen som kommer att få titta fram när det är kalasdags!

Inte så tokigt, va? Om man snackar dietmat..;D

Swooooooooosh!

Här går det undan, sannerligen upptempo den här helgen!
Igår var det fullt ös med tårtbakning, barnbusning, bageribesök och bio med både egna och andras kids.
Idag är det tårtpimpning, lchfmuffinsbak, Bountybakning, sugarpastemeck och alldeles strax kalas hos en liten 2- åring.
Och mellan varven matplanering och - lagning. Puh.
Ikväll blir det powerwalk!
Återkommer med bilder av alla mina kreationer!:D

Ha en härlig söndag!

Strålande lördag

Och huvudvärken satt som en smäck när jag vaknade..;D
Det blev solbrillorna på när jag och dottern åkte iväg för att hämta en liten kompis, som ska leka här några timmar.
Det måste vara sockeravgiftningen som spökar, det är en vecka idag sedan jag börjagde med lchf.

Efter lunch ska vi hem till lilla kompisens familj, som precis har öppnat ett bageri. Och hon bakar planeten godaste vaniljsockersnurror, så jag antar att huvudvärken tilltar bara jag närmar mig huset;)
Dessutom ska jag baka polkagristårta idag till en liten 2- årsuppvakting vi ska på imorgon. Idel utmaningar, men nog inga större bekymmer egentligen.

Maken köpte sukrin igår, så jag ska dessutom se om jag kan svänga ihop en lchf- kaka till kalaset, då både jag, maken och pappan i kalasfamiljen imorgon skippar socker och kolhydrater.
Jag älskar att baka tårtor, så nu har jag sannerligen hittat en ny utmaning!
Ha en härlig lördag!

Eftertanke

Idag känns det som om jag är på banan igen, huvudvärken är borta och kroppen känns sprallig och glad!
Vi får väl se om det håller, jag hoppas det.

Jag har aldrig i mitt liv varit utan kolhydrater och socker på den nivå jag har varit den senaste veckan, till och med Xtravaganzasopporna har högre innehåll per dag av dessa än jag äter nu.
Tro tusan att jag får huvudvärk.
Riktigt svårt sötsug hade jag i onsdags kväll, då även huvudvärken började (tadaaa), och helt desperat googlade jag fram ett lchf-recept på kokostoppar utan socker. Medan dessa stod i ugnen vattnades det i munnen och kroppen jublade, för ÄNTLIGEN skulle det komma lite mums! De hann knappt svalna på plåten innan jag kastade mig över dem, och så besviken jag blev.
Jag var redigt mätt redan innan, det var bara suget som skulle stillas, men när jag bet i en av dessa läckerheter hände absolut ingenting. Nada. Såklart.
Gud, så förbannad jag blev. Och så uppenbart sockersuget blev.
Jag bestämde mig för att hädanefter ska inga dylika sug stillas, utan bekämpas. Om jag ska sluta småäta och vara sugen ska jag inte heller göra det nu när jag faktiskt inte beöver då jag är konstant mätt. Basta!

Under veckan har jag ju både jobbat och suttit på möten, och insett hur mycket jag stoppar i mig på en dag utan att ens märka det. Vetebröd, som jag inte ens direkt gillar, hade jag ätit flera skivor av under ett möte i tisdags kväll, bara för att de fanns där på bordet. Igår hade jag ätit en muffins helt by the way, och otaliga kakor som står i en låda i fikarummet hade slunkit ner under veckan utan att jag ens hade märkt det.
Det är liksom sådant jag inte märker att jag äter, det räknas inte riktigt. Och då ska jag inte ens fundera på hur många dubbelnougat, Japp och annat som jag hade plockat med mig från macken och smaskat i mig i bilen på väg hit eller dit, och glömt bort en kvart senare.
Kanske ska jag sitta vid ett bord och äta då jag ska äta oavsett, för det jag äter medan jag far hit eller dit eller gör något annat glömmer jag lika snabbt.
Shit, med socker, fett och snabba kolhydrater jag har stoppat i mig dagligen! Utan att ens reflektera.
Slut är det med det, och det känns finfint.
Nu- promenaddags!
is now single;D

Ajajaj

Idag har jag så ont i huvudet. Det spränger och dunkar och började egentligen igår kväll, men värken satt kvar med envist ökande intensitet imorse. Är jättetrött och allmänt håglös- kan kanske vara alla dessa övergångsbesvär jag läst så mycket om men inte riktigt känt av?
Jag menar ju inte klimakteriebesvär då, utan lchf- diton;D

Jag läser och läser och försöker hitta min nivå i hela detta enorma lchf- fält. Det får ta sin tid och jag får prova mig fram, men det jag just nu har mest bekymmer med är proportionerna mellan protein och fett. Och hur mycket ska jag äta? Ganska förvirrande.
På lördag ska jag väga mig och se vad som har hänt sedan jag slutade med sopporna i fredags. Jag är beredd på vad som helst eftersom jag inte vet hur kroppen har hanterat de sista veckorna och självklart måste få lite tid på sig, och lugn och ro.
Själv tar jag med mig barnen hem till mina föräldrar för lite myspys i eftermiddag. Barnen och föräldrarna ska fika, själv tar jag nog en lugn, skön promenad.
Det är så vackert där, var gång jag rör mig i de omgivningarna ångrar jag lite någonstans att vi inte köpte hus där istället när vi flyttade tillbaka till hemstaden.
Jag får sådan ro i strandskogar och bland klippor.

Visst skulle vi kunna göra det nu, men barnen är redan så rotade här i vår lilla by, där vi trivs riktigt bra, och priserna i mina föräldrars område är bland de högsta i landet. Så vi väntar nog, allt har sin tid och vi kommer att hinna med att bo på fler ställen om vi vill.

Dessutom hyser jag en stark längtan till baka till Skåne, där vi bodde i ganska många år.
Jag är en velpotta, jag vet. Eller egentligen är jag inte särskilt velig, jag bara vill så många olika saker att jag måste dela upp och beta av dem. Och det är det jag har svårt att inse ibland;D

Nu ska jag ta itu med den här dagen och se om jag kan schasa iväg huvudvärken. Det känns ändå ganska gott att det händer något i kroppen, jag hoppas att det är något bra!

Citroner ger mig alltid vårfeeling, så jag har laddat upp rejält!:)

Shoppa i USA?

Tyvärr är det inte jag som ska dit utan min bättre hälft, och börjar ju jag genst fundera på alla fantastiska LCHF- produkter de kan tänkas ha over there!

Har ni någon koll? Snälla, utrusta mig med en maffig lista så att det verkligen känns som om påskharen finns på riktigt när han landar!

Ibland blir det inte som man tänkt.

I alla fall inte för mig!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!

Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.

Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.

Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.

Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.

För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.

Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.

Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.

Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!