Gaaaah!

Här händer de alldeles för mycket. Massor av förändringar på jobbfronten, i huvudsak väldigt roliga sådana, som utmattar mig så till den milda grad att jag inte tyckes finna tiden att skriva.
Det planar såklart ut, och jag kommer att rapportera betydligt oftare framöver!:D

Fast det finns dessvärre inte mycket att rapportera.
Vikten står stadigt fast, pendlar ett halvkilo upp och ner, men icke ett gram under 79 kilo.
Otroligt störigt.
Jag är rigorös och har tamigtusan inte fuskat eller kört av banan en endaste gång under de fem, snart sex veckor som gått sedan jag började med sopporna. Jag soppade i tio dagar, men efter min kollaps blev det en smygande övergång till LCHF, vilket jag sköter minutiöst.
Och in´t fan går jag ner i vikt.
Men inte heller upp.

Jag är värsta kolhydratagenten, har shoppat bokreans alla LCHF- böcker och socker finns bara i fantasivärlden.
De första veckorna gick fantastiskt bra, jag mådde som en prinsessa, men i lördags eftermiddag blev jag både matt och yr, började frysa och blev alldeles sömnig. Dessutom blev jag plötsligt vrålhungrig oavsett vad jag åt. Magen hade börjat balla ur ett par dagar tidigare (på det lite mer påträngande viset) och jag valde helt enkelt att gå och lägga mig samtidigt som sonen.
12 timmars sömn senare mådde jag bättre, och nu är det inga sådana problem alls förutom med hungern.
Det är bättre, men jag kan vara proppmätt efter en måltid för att efter en timme eller två bli hungrig igen. Och sugen, detta förbaskade sug som jag inte känt av alls sedan jag började.
 Mysko.
Jag hoppas att detta helt enkelt är kroppen som har insett att jaha, nu ska det vara på det är viset, och börjar ställa om sig, vi får helt enkelt se!

Motionen går det inte alls bra med. Jag har ingen ork i kroppen, springa kan jag bara glömma och de ganska stillsamma promenader jag gett mig ut på har sugit musten ur musklerna helt.
Jag vill, kroppen vill, men musklerna orkar inte.

Så kan jag ju inte ha det.

Två veckor till har jag bestämt mig för att köra på detta viset, och om det inte börjar arta sig innan dess kommer jag att sakteliga föra in lite långsamma kolhydrater.

Mitt mål är att hitta en bra balans där både kropp och själ mår bra, och det är en resa i sig att hitta vilken nivå jag ska ligga på, vad som passar just mig.

Jag är, min irritation till trots, väldigt nöjd med mig själv.
Nöjd över att jag inte kör i diket, nöjd över att jag inte ger efter för suget, nöjd över att jag till och med har jobbat 7 dagar i ett bageri, med alla läckerheter det innebär, utan att så mycket som fundera på att smaka.

Samtidigt blir jag lite orolig, för jag känner mig själv så väl att jag inser att det funkar så bra just för att jag inte har något förhandlingsutrymme med mig själv.
Eftersom kroppen hamnar i ketos, eller i alla fall byter bränsle, vet jag att jag skulle paja så mycket om jag åt en kardemummasnurra (vilket ord!), därför finns det inte ens på kartan.
Oron handlar mest om att jag, om jag för in lite kolhydrater, helt plötsligt får ett förhandlingsutrymme.
Jag pajar ju ingenting då, jag bara fördröjer det lite..

Äsch, det kommer att gå bra.