Vecka 2

Tjosan hoppsan, så var det plötsligt dags för min andra vecka med soppor.
Det känns helt otroligt att jag inte ätit något, inte tuggat sedan förra tisdagen!
Men ändå känner jag likafullt att detta bara är början. Det är början på resten av mitt liv, början på vägen till den jag vill vara.
And I feel good.
Äntligen gör jag något riktigt genomtänkt för mig själv, som dessutom både är rimligt, försvarbart och genomförbart på alla sätt.Och jag har en klar och tydlig plan för hur jag ska fortsätta efter att jag nått mitt mål, efter att jag trappat upp från sopporna.

Jag mår dessutom riktigt bra, vilket känns som ett mirakel på tre soppor om dagen:D
Jag är inte särskilt hungrig, jag har blivit kvällstrött vilket är underbart för det innebär att jag kommer i säng före midnatt- har väldigt sällan hänt tidigare.
Jag ska inte säga att jag blivit morgonpigg, men när jag väl vaknat tar det inte tre timmar innan jag är funktionsduglig som det alltid tidigare har varit.
Jag känner mig stark.

Däremot har motionen inte blivit som jag planerat.
Jag gick på pencillin tills i lördags, och jag har en väldig respekt för mediciner och hur de påverkar kroppen. Lite promenader har det blivit, men mina inplanerade löparrundor har bokstavligen frusit inne! Satan i gatan vad halt det är!
Men nu regnar det på och jag hoppas kunna ta mig en tur imorgon, för gatorna ser hyfsat ok ut. Sedan ska det rulla på.

Imorgon ska jag också min andra gruppträff och då ska jag även väga mig. Oj, vad spännande det ska bli! Jag har faktiskt inte vägt mig här hemma alls, då jag är lite rädd för att tappa sugen om jag inte går ner som jag vill..

Något jag funderat över är omgivningens reaktioner.
En del, i synnerhet min familj, tycker att det är toppen att jag gör detta för mig själv. De vet hur dlåigt jag har mått.
Mina allra närmsta vänner likaså. De hurrar och hejjar och en av mina bästa vänner som i detta nu jobbar, spikar målar och bygger för att inom väldigt kort öppna sin livsdröm, sitt bageri, har till och med börjat kolla lowcarb- bröd och lite olika varianter som kan bli aktuellt för mig senare! Ljuvliga, underbara vän.

Sedan har vi de där vännerna som jag umgås ganska mycket med, som aldrig haft problem med sin vikt och tycker att vaddå, det är väl bara att hålla igen litè? De tycker att jag är extrem, och det kan ju aldrig vara nyttigt, och jag tappar bara vatten, och jag kommer att gå upp allt igen. Lite idiotförklaring.
Jag vet att de bryr sig om mig, men det är trist att behöva försvara sitt val.

Igår var det fika hos en av dem och vi var där. Nyfikna frågor, intressanta diskussioner och bra pepp från några, som oavsett vad de själva tror och tycker låter mig göra mina val utan pekpinnar.
Värdinnans mamma tyckte att jag väl kunde ta en liten muffin i alla fall, herregud!
Till slut fick jag markera att detta är mitt val. Ingen annans. Och att äta för att vara trevlig har jag gjort vad jag ska i mitt liv, nu kan jag ha trevligt utan att äta, och när det är dags för det välja själv vad jag ska äta!

Jag upplever att en och annan på något vis blir provocerade av mitt val och min beslutsamhet, för att inte tala om att jag har motargument till alla deras påpekanden om soppkurer.

Har ni upplevt detta också? Är det kanske så för alla?
Jag vet i alla fall att jag kommer icke picke paron någonsin att ifrågasätta någon annans diet- eller matval. Även om jag känner att det är tokigt.
För det är deras val, och vill de inte ha min åsikt ska de inte behöva få den.

Kvällstrött, var det ja.. Godnatt!