Ibland blir det inte som man tänkt.

I alla fall inte för mig!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!

Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.

Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.

Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.

Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.

För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.

Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.

Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.

Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!

Det var ju själva fanken!

Pratade med både doktor och sopp- konsulent idag och fick klart för mig att jag ska vänta med sopperiet i alla fall en vecka.
Gah, jag är ju så sjukt taggad! Vill börja idag, även om jag vet att det kommer att bli tungt i början. Jaja, jag får fortsätta min planering och kanske passa på att beställa ett BP- set. Då hinner det komma tills jag är redo för lite mjölksyra!;D