Nu när halkan äntligen släppt..

.. är det jag som håller på att fara runt i en mental "Mormors lilla kråka".
Jag har inte trillat någonstans alls än, men får hålla mig själv i jädrigt strama tyglar och allt har en endaste eländig orsak: jag går inte ner i vikt.

Det är mars, det börjar kvittra i buskar och snår och dagarna har alldeles plötsligt blivit så väldigt mycket längre. Underbart! Nu skulle jag ha gått ner en hel del, hade jag tänkt. Jag skulle mysa runt i butikerna och riktigt frossa i färgglada kläder med vårfeeling, jag skulle känna att nu, god damn it, kan jag äntlign köpa det jag vill och möta våren som jag vill se ut! Jojo.

Jag gick ner tre kilo med sopporna i januari och sedan hände inte mer. Inte ett gram. Nada.
Detta trots att jag var dag planerar, räknar, lagar, fixar och äter min mat efter alla konstens regler. Jag blir rent ut sagt förbannad.
Jag har alltd gått ner i vikt, oavsett vilken metod jag har använt mig av. Mitt problem har varit att jag gått upp igen efterhand. Detta, däremot har aldrig tidigare hänt. Och det som gör mig så förbannad är att detta händer när jag för första gången tar min kropp på allvar, inser mina behov och orsakerna till min ständiga viktuppgång.

KnY, den raringen, delade med sig av sina tankar kring LCHF under mitt förra inlägg. Minst lika rara Sara gjorde också det, och de har lite olika uppfattning om vad som är vettigt.
Jag vet ju att LCHF är omdebatterat, men jag vet också att en del mår väldigt bra av den kosten. Ingen kolesterolhöjning, inget fettlagrande runt organen, bara välmående.
Andra mår skit. Kanske för att de inte försöker länge nog, men jag inser ju att det finns en gräns för hur lång tid man klarar av att må halvkasst innan man får sitt kvitto.
Min man började tillsammans med mig och har aldrig mått så bra någonsin. Har har fått energi, kan träna, leka med barnen, jobba och känner sig alldeles fantastisk. Dessutom rasar han i vikt.
Han har dessutom, efter lite blodtrycksbekymmer, valt att gå på kontroller hos vår husläkare kring just de omdebatterade ämnena- blodfetter, fettlagring, kärlstatus.

Jag tror inte att det finns något som funkar för alla, man måste hitta den balans som ens egen kropp vill ha.
Jag var övertygad om, efter noggranna funderingar och intensiv påläsning, att LCHF skulle passa min kropp som handen i handsken.
Min plan var att rivstarta med hjälp av rejäl kolhydratfattig kost och högre fettintag, för att sedan gå över till en mer GI- anpassad kost och prova mig fram för att se var kolhydratgränsen för just mig ligger. Hur mycket sådana kan jag äta utan att suget kommer tillbaka? När jag nått min målvikt, hur mycket kan jag äta utan att gå upp i vikt?

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle avvakta ytterigare två veckor. Nu säger jag att på måndag, då börjar jag så sakteliga föra in långsamma kolhydrater i mitt liv igen.
Jag vill orka träna. Jag vill springa, för min själ beöver det för att må bra. Jag vill kunna äta frukt och vitaminbomba mig i förkylningstider, för även om jag äter mycket grönsker känns det som om det inte räcker.
Och jag vill gå ner i vikt.

Eftertanke

Idag känns det som om jag är på banan igen, huvudvärken är borta och kroppen känns sprallig och glad!
Vi får väl se om det håller, jag hoppas det.

Jag har aldrig i mitt liv varit utan kolhydrater och socker på den nivå jag har varit den senaste veckan, till och med Xtravaganzasopporna har högre innehåll per dag av dessa än jag äter nu.
Tro tusan att jag får huvudvärk.
Riktigt svårt sötsug hade jag i onsdags kväll, då även huvudvärken började (tadaaa), och helt desperat googlade jag fram ett lchf-recept på kokostoppar utan socker. Medan dessa stod i ugnen vattnades det i munnen och kroppen jublade, för ÄNTLIGEN skulle det komma lite mums! De hann knappt svalna på plåten innan jag kastade mig över dem, och så besviken jag blev.
Jag var redigt mätt redan innan, det var bara suget som skulle stillas, men när jag bet i en av dessa läckerheter hände absolut ingenting. Nada. Såklart.
Gud, så förbannad jag blev. Och så uppenbart sockersuget blev.
Jag bestämde mig för att hädanefter ska inga dylika sug stillas, utan bekämpas. Om jag ska sluta småäta och vara sugen ska jag inte heller göra det nu när jag faktiskt inte beöver då jag är konstant mätt. Basta!

Under veckan har jag ju både jobbat och suttit på möten, och insett hur mycket jag stoppar i mig på en dag utan att ens märka det. Vetebröd, som jag inte ens direkt gillar, hade jag ätit flera skivor av under ett möte i tisdags kväll, bara för att de fanns där på bordet. Igår hade jag ätit en muffins helt by the way, och otaliga kakor som står i en låda i fikarummet hade slunkit ner under veckan utan att jag ens hade märkt det.
Det är liksom sådant jag inte märker att jag äter, det räknas inte riktigt. Och då ska jag inte ens fundera på hur många dubbelnougat, Japp och annat som jag hade plockat med mig från macken och smaskat i mig i bilen på väg hit eller dit, och glömt bort en kvart senare.
Kanske ska jag sitta vid ett bord och äta då jag ska äta oavsett, för det jag äter medan jag far hit eller dit eller gör något annat glömmer jag lika snabbt.
Shit, med socker, fett och snabba kolhydrater jag har stoppat i mig dagligen! Utan att ens reflektera.
Slut är det med det, och det känns finfint.
Nu- promenaddags!
is now single;D

Ibland blir det inte som man tänkt.

I alla fall inte för mig!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!

Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.

Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.

Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.

Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.

För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.

Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.

Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.

Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!

Och plötsligt blev allting glasklart..

Efter en helt galet intesiv helg har jag nu ro att sätta mig vid datorn och uppdatera lite.
Lördagen med fotboll och kioskarbete gicka bra, trots logistikbekymmer, och var riktigt roligt! Det är så kul att sälja smågodis till småknattar som står där med en svettig femma i handen och inte kan bestämma sig..;D
Idag är jag inne på dag 7 med sopporna och det funkar alldeles utmärkt. Lite tråkigt, framförallt att jag tycker att jag har en sådan trist smak i munnen, men det får jag helt enkelt ta!

Jag har använt dessa dagar till att fundera.
(Nu blir det väldigt seriöst, så lätt uttråkade kan sluta läsa här;D)

Vad har jag gjort med min kropp under åren, vad har jag gjort med min självuppfattning?
Otaliga besök hos Viktväktarna har resulterat i viktnedgång ett par gånger (för att ganska snart ha gått upp alla kilona igen med råge), men dubbelt så många gånger har jag ramlat av banan och slutat gå dit, med någon mental bortförklaring och ett urskuldande inför mig själv.
För ärligt talat, det är ju ingen annan som bryr sig om vad jag väger! Ändå sätter jag upp massor av försvar.

Jag har alltid varit väldigt duktig.
I mitt privatliv, mina studier och  i mitt yrke- alltid presterat max och legat på topp. Varför det är så har jag nog börjat komma till insikt om nu men det hör till ett senare inlägg, jag måste formulera mig färdigt först.
Denna duktighet har naturligtvis å det grövsta påverkat mina tankar om mig själv när jag varit överviktig och när jag har tappat kontrollen och gått upp i vikt efter en nedgång.
Jag har föraktat mig själv.
Jag har äcklats av fettet kring magen, av mina dallriga lår och svampiga rumpa.
När jag är så himla bra på allt annat, varför i hela friden ska jag se ut såhär?
Varför klarar jag inte att, som så många andra, äta lagom och hyfsat rätt och ha en bra och stark kropp?

Och sedan, när jag sett någon normalviktig som ätit godis, tårta, kakor eller något annat smarr, tänkt att "hon kan ju, då kan väl jag med?"
Och fullständigt ignorerat det faktum (trots att det ligger i bakhuvudet och vrålar för full hals) att hon förmodligen inte ätit detta varje dag de senaste två åren. Utan ibland, i lagom mängd.

Jag har fullt medvetet lurat mig själv, bedragit min kropp, själ och hjärta (för att inte tala om mitt intellekt) på alla sätt, och inte kunnat se någon som helst långvarig lösning.
Det enda jag har vetat är att jag orkar inte.
Jag vill inte gå genom varje dag i mitt liv och tänka på hur mycket jag väger. Jag vill inte känna mig missnöjd och ledsen när jag provar kläder, jag vill inte tappa sugen inför att gå på en fest för att jag vet att jag inte kommer att vara så fin som jag vill vara, som jag skulle kunna vara.

Ja.
Jag vet att det inte handlar om vikt utan om att vara nöjd med sig själv och acceptera den man är, att inte falla i den nu rådande samhälleliga normen där man ska vara smal, snygg och fit för att vara lycklig och för att andra inte ska se en som en misslyckad, karaktärslös loser.
Jag är helt och fullt klar över detta, men det hjälper inte.

Jag vet att jag gör min kropp illa. Då kan jag helt enkelt inte acceptera det.
Hade jag missbrukat droger, varit alkoholist eller visat på annat självskadebeteende eller missbruk, hade jag fått hjälp eller blivit tvångsinlagd.
Nu är jag bara överviktig. Mitt BMI visar på övervikt, inte fetma, jag kan fortfarande ha affärernas största storlekar ( för det mesta), jag kan busa med mina barn och windsurfa.
Alltså, inget problem. Det är bara att hålla igen lite och röra på mig lite mer.

För en del funkar det nog så. Inte för mig. Och det måste jag acceptera.
Då gäller det att hitta en lösning som faktiskt fungerar för mig, och först nu har jag kunnat hitta samband som är så otroligt klara och tydliga:

Kolhydrater och socker.

Nu, med helfart på Xtravagnza, känner jag i hela kroppen för första gången till fullo någonsin var boven är. Vad det är som triggar, det lilla monstret som vaknar och vill ha mer, mer, mer.
Jag ser så klart nu, och förstår plötsligt varför inget tidigare fungerat.
Även när jag ätit sunt och nyttigt har jag fått i mig ganska rejält med socker, och alldeles för mycket kolhydrater. Dessa håller monstret vid liv och jag känner hela tiden att jag måste avstå, behärska mig, ignorera suget. Det blir en kamp, och det går till en viss gräns. Sedan är det kört och jag ramlar rakt ner i mitt gamla ätbeteende igen= monstret är nöjt och belåtet.

Nu har jag börjat planera på allvar.
När jag nått min målvikt med sopporna ska jag ta det vääääldigt lugnt och försiktigt med att föra in kolhydrater i min kost igen. Jag ska öka på fettet och vara mätt, nöjd och belåten, skippa socker i så stor utsträckning jag bara kan och prova mig fram.
Kanske är LCHF det sätt jag måste leva för att inte beöva tampas med monstret, kanske behöver jag inte vara fullt så strikt och ändå må bra.
Jag vet inte vad som passar mig än, men det känns som om jag vunnit en miljon!

Jag har fått en förklaring.

Den här lille sockersatan bor i mig. Nu ska han förtvina och dö, tamigfan!