Ibland blir det inte som man tänkt.

I alla fall inte för mig!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!

Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.

Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.

Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.

Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.

För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.

Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.

Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.

Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!

Fredagkväll

Och jag ar precis lagt barnen. Imorgon är det ju stora fotbollscupen, vilket innebär att vi ska upp i gryningen och ånga på hela långa dagen- nu har jag smält det, glädjen i att se sonen och hans kompisar spela all in med röda kinder och lysande ögon övertrumfar ilskan över den dåliga framförhållningen. Kioskarbetet blir kanske så där lagom kul, koka korv och servera samt sälja smågodis. Men äsch, det är ju fjärde soppdagen så det kommer säkert att gå galant!:D

Förmidaggen idag flöt på finemang, det var först frampå eftermiddagen jag började bli hungrig och rastlös. Nu ikväll är jag vrålhungrig. dricker massor av vatten och försöker helt enkelt ignorera allt som har med fysiskt mående att göra. Egentligen hade jag velat sticka ut och springa, men eftersom maken inte har kommit hem än och jag fortfarande äter penicillin får jag hålla mig. Men imorgon kan jag säkert, sista penicillindagen:D
Det var längesedan jag sprang nu, så en liten försiktig runda funkar säkert! Jag mår alltid så mycket bättre när jag har sprungit, tror säkert att det gör susen. Och sätter fart på kilona, no doubt!

Allt detta med viktminskning och Xtravaganza har satt igång massor av tankar hos mig.
Det är ju meningen, såklart, men att inte äta eller pyssla så mycket med mat ger mig tid att tänka. Och det blir mycket tankar.
Jag ska redogöra för dem lite mer ingående en annan dag, men det handlar mycket om hur jag har behandlat mig själv och min kropp.
Den här gången finns det inga alternativ, inga förskönanden, inga bortförklaringar- det ska bara funka. Och jag ska i mål, rakt på. Och jag ska köra mina soppor tills jag är där.
Så det så.

Hoppsan!

Jag blev visst lite trött igår och somnade vid sisådär..eh....kl 20;D

Dagen flöt på, halvhungrig och konstigt tom i magen men inga större dramer. Fixade både middag till kidsen, småmys och läggning utan att ens bli irriterad- fast då fick jag kanske anstränga mig lite..

Idag är jag alldeles förträffligt utsövd, dricker vatten som en uttorkad kamel och ska alldeles strax lyssna på min CD igen. En promenad kan jag nog reda ut, och ikväll ska jag på min första gruppträff.
Det här ska minsann gå alldeles kalaskanon!
För att riktigt peppa mig själv och inte tappa farten tar jag på lite för trånga jeans och känner hur väldigt klok jag är som gör detta. Igår provade jag ett par jeans som jag inte kunnat ha på 7 år, mina smaljeans. När jag köpte dem hade jag gått ner massor efter sonens födelse, men vikten höll bara i sig i ett par månader innan den började vandra uppåt igen- the story of my life.
Igår fick jag inte ens upp dem över höfterna.

I sommar ska de vara för stora.

Back to reality

Idag är det den första vardagen sedan jullovet började.
Jag jobbar som lärare och hade jullov med min familj, sedan blev dottern rejält sjuk i vattkoppor så jag har varit hemma med henne i ytterligare två veckor.
Idag är hon på dagis, sonen i skolan, mannen på jobb i USA och jag har min första jobbdag på, som det känns, mycket länge. Gud, vad skönt!

Att vara hemma med familjen är toppen, men med en liten sjukling (och dessutom fick jag ju själv halsfluss) i soffan och Tingeling på repeat kan det bli liiiiite tjatigt. I alla fall när man är rastlös, känner hur jobbet lägger sig i högar och bara vill slänga ut julen, måla om, färga håret, beskära äppelträd, köpa hund och börja sin viktresa- ja, ni fattar att jag har känt mig lite hämmad i sjuklägret;D

Nu är det back to normal, laddning inför onsdagens sopp- premiär och med vilda planer på en total utrensning av vårt sanslöst kaotiska hus- från topp till källare- känns det som om vårljuset är alldeles väldigt välkommet nu!

Det är minsann inte bara jag som ska slimmas och rensas!;D

Feberfrossa

Ja, inte för min del utan för maken.
Han ligger nerbäddad och huttrar medan jag börjar känna mig riktigt ok, det bådar gott!
Maken blir säkert frisk snart han också, han ska få sova idag och tugga penicillin så han kan flyga iväg imorgon.
I veckan smäller det, minsann!

När ska jag börja?

Jag hade tänkt börja dricka min soppor på måndag, men idag har jag naturligtvis fått halsfluss så jag måste kolla om det är ok att börja medan man äter antibiotika.
Jag vill ju att hela grejen ska vara optimal, framförallt vill jag kunna börja motionera ganska snart efter sopp- debuten, vilket ju även det blir tveksamt med 10 dagars antibiotikakur. Merde!

Sprungit har jag gjort en del sedan i våras, under sommaren var jag riktigt flitig för att sedan soffa till mig under hösten. Har planer på att sätt rejäl fart med löpningen, jag vill kunna springa milen under en timme till sommaren.

Gym har jag lite svårt att ta mig till. Jag har små barn, bor inte i stan och har en man som reser mycket, därför är löpningen så perfekt då jag kan spring precis när det funkar. Vanlig gymträning är heller inte min kopp the, men jag älskar alla varianter av pass som innehåller någon form av dans! Dessutom är ju Body Pump alldeles fantastiskt när man som jag avskyr träning med vikter, så för att få lite av detta hade jag tänkt köpa ett BP- set och köra själv hemma framför Les Milles- DVD:er. Blir det gjort? Tja, det är bara att köra på och se!

Imorgon kollar jag vad som gäller kring antibiotika och sopporna, sedan lägger jag upp min strategi.
Om inte annat har jag just nu fullt upp med min mentala laddning, så jag har nog att göra ändå!;D