Här händer de alldeles för mycket. Massor av förändringar på jobbfronten, i huvudsak väldigt roliga sådana, som utmattar mig så till den milda grad att jag inte tyckes finna tiden att skriva.
Det planar såklart ut, och jag kommer att rapportera betydligt oftare framöver!:D
Fast det finns dessvärre inte mycket att rapportera.
Vikten står stadigt fast, pendlar ett halvkilo upp och ner, men icke ett gram under 79 kilo.
Otroligt störigt.
Jag är rigorös och har tamigtusan inte fuskat eller kört av banan en endaste gång under de fem, snart sex veckor som gått sedan jag började med sopporna. Jag soppade i tio dagar, men efter min kollaps blev det en smygande övergång till LCHF, vilket jag sköter minutiöst.
Och in´t fan går jag ner i vikt.
Men inte heller upp.
Jag är värsta kolhydratagenten, har shoppat bokreans alla LCHF- böcker och socker finns bara i fantasivärlden.
De första veckorna gick fantastiskt bra, jag mådde som en prinsessa, men i lördags eftermiddag blev jag både matt och yr, började frysa och blev alldeles sömnig. Dessutom blev jag plötsligt vrålhungrig oavsett vad jag åt. Magen hade börjat balla ur ett par dagar tidigare (på det lite mer påträngande viset) och jag valde helt enkelt att gå och lägga mig samtidigt som sonen.
12 timmars sömn senare mådde jag bättre, och nu är det inga sådana problem alls förutom med hungern.
Det är bättre, men jag kan vara proppmätt efter en måltid för att efter en timme eller två bli hungrig igen. Och sugen, detta förbaskade sug som jag inte känt av alls sedan jag började.
Mysko.
Jag hoppas att detta helt enkelt är kroppen som har insett att jaha, nu ska det vara på det är viset, och börjar ställa om sig, vi får helt enkelt se!
Motionen går det inte alls bra med. Jag har ingen ork i kroppen, springa kan jag bara glömma och de ganska stillsamma promenader jag gett mig ut på har sugit musten ur musklerna helt.
Jag vill, kroppen vill, men musklerna orkar inte.
Så kan jag ju inte ha det.
Två veckor till har jag bestämt mig för att köra på detta viset, och om det inte börjar arta sig innan dess kommer jag att sakteliga föra in lite långsamma kolhydrater.
Mitt mål är att hitta en bra balans där både kropp och själ mår bra, och det är en resa i sig att hitta vilken nivå jag ska ligga på, vad som passar just mig.
Jag är, min irritation till trots, väldigt nöjd med mig själv.
Nöjd över att jag inte kör i diket, nöjd över att jag inte ger efter för suget, nöjd över att jag till och med har jobbat 7 dagar i ett bageri, med alla läckerheter det innebär, utan att så mycket som fundera på att smaka.
Samtidigt blir jag lite orolig, för jag känner mig själv så väl att jag inser att det funkar så bra just för att jag inte har något förhandlingsutrymme med mig själv.
Eftersom kroppen hamnar i ketos, eller i alla fall byter bränsle, vet jag att jag skulle paja så mycket om jag åt en kardemummasnurra (vilket ord!), därför finns det inte ens på kartan.
Oron handlar mest om att jag, om jag för in lite kolhydrater, helt plötsligt får ett förhandlingsutrymme.
Jag pajar ju ingenting då, jag bara fördröjer det lite..
Äsch, det kommer att gå bra.
måndag 28 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
Världens godaste frukost
eller mellanmål. Eller kvällsmat. Eller när man är sugen;D
Min man komponerade denna LCHF-delikatess utifrån ett gammalt recept på långfil (?) som hans mamma brukade göra varma sommardagar när maken var liten, och jag är helt såld!
Nu behöver jag dessutom inte laga omelett på morgnarna och sparar massor av tid då denna står färdig i kylen, där den håller sig 3- 4 dagar och bara blir godare.
2 delar turkisk yoghurt (vi brukar ta hela stora burken!)
1 del hårt vispad grädde (för vår del 3-4 dl)
Citronskal (vi tar från 3 citroner)
En skvätt citronsaft
Blanda väl, hitta dina egna proportioner, och NJUT!
Jag brukar toppa anrättningen med rostade och hackade paranötter, sedan är jag i himlen.
Nu hann jag glufsa i mig allt och glömde att fota, men det tar jag imorgon;D
Min man komponerade denna LCHF-delikatess utifrån ett gammalt recept på långfil (?) som hans mamma brukade göra varma sommardagar när maken var liten, och jag är helt såld!
Nu behöver jag dessutom inte laga omelett på morgnarna och sparar massor av tid då denna står färdig i kylen, där den håller sig 3- 4 dagar och bara blir godare.
2 delar turkisk yoghurt (vi brukar ta hela stora burken!)
1 del hårt vispad grädde (för vår del 3-4 dl)
Citronskal (vi tar från 3 citroner)
En skvätt citronsaft
Blanda väl, hitta dina egna proportioner, och NJUT!
Jag brukar toppa anrättningen med rostade och hackade paranötter, sedan är jag i himlen.
Nu hann jag glufsa i mig allt och glömde att fota, men det tar jag imorgon;D
Förlåt
för att jag har varit en sådan urusel bloggare.
Dubbla jobb lämnar inte mycket över i energi för att få till det med datorn, och eftersom jag måste vara dubbelt så effektiv för att hinna med båda jobben hinner jag inte blogga där heller.
Det ska absolut bli lite bättre ordning på mig, bara hav tålamod tills jag hittar lite flyt i min nya, men ack så härliga vardag!
Maten flyter på bra, kollhydrater och socker är bannlysta. Det enda bekymmer jag haft är att jag skanske inte fått i mig tillräckligt med fett alla dagar, men jag blir allt bättre på att planera och hitta fiffiga lösningar för att ta med mig mat.
I lördags vägde jag mig.
När jag började äta efter sopporna två veckor tidigare vägde jag 79, 9 kg.
För att kroppen skulle få en chans att ställa om till min nya kost vägde jag mig inte veckan därpå (jag vet hur jag funkar, skulle vågen visat + skulle jag ha börjat mixtra med maten) utan lät det gå två veckor, och i lördags vägde jag 79,5!
Någonting händer, och det ska bli en ren fröjd att ställa mig på vågen på lördag.
Jag har bestämt mig för att köra den här varianten i några veckor och se hur det går viktmässigt. Märker jag att det står stilla eller tassar uppåt får jag börja se över proportionerna mellan fett och protein, men fram till dess låter jag det vara och bara äter det jag ska tills jag blir mätt och belåten.
Fördelningen ligger på ca 10% kolhydrater, 25% protein och resten fett. Jag har nog aldrig mått så bra!
Suget efter något att snaska på eller mysa med är puts väck, jag får äta allt det jag tycker är så vansinnigt gott och som jag tidigare fått vara så himla restriktiv med- typ carbonara. Idag åt barnen pasta cabornara, medan jag år zuccinidito. Gud så gott!
Framförallt blir jag mätt. Har jag tagit det lugnt med mejeriprodukter och kolhydrater under dagen kan jag mycket väl göra varm choklad, med sukrin istället för socker och hälften fet mjölk/ hälften grädde och jäsa med framför tv:n. Med en rejäl klick vispad grädde till. Heaven!
Jag äter mer grönsaker än jag någonsing tidigare gjort, den lite fetare maten kräver den fräschören har jag märkt. Barnen har blivit helt tokiga i blomkålsris och broccolimos- två av de grönsaker jag aldrig fått i dem tidigare.
Maken har tappat 5 kg på en vecka. Typiskt honom, han ska alltid vara värst;D
Dubbla jobb lämnar inte mycket över i energi för att få till det med datorn, och eftersom jag måste vara dubbelt så effektiv för att hinna med båda jobben hinner jag inte blogga där heller.
Det ska absolut bli lite bättre ordning på mig, bara hav tålamod tills jag hittar lite flyt i min nya, men ack så härliga vardag!
Maten flyter på bra, kollhydrater och socker är bannlysta. Det enda bekymmer jag haft är att jag skanske inte fått i mig tillräckligt med fett alla dagar, men jag blir allt bättre på att planera och hitta fiffiga lösningar för att ta med mig mat.
I lördags vägde jag mig.
När jag började äta efter sopporna två veckor tidigare vägde jag 79, 9 kg.
För att kroppen skulle få en chans att ställa om till min nya kost vägde jag mig inte veckan därpå (jag vet hur jag funkar, skulle vågen visat + skulle jag ha börjat mixtra med maten) utan lät det gå två veckor, och i lördags vägde jag 79,5!
Någonting händer, och det ska bli en ren fröjd att ställa mig på vågen på lördag.
Jag har bestämt mig för att köra den här varianten i några veckor och se hur det går viktmässigt. Märker jag att det står stilla eller tassar uppåt får jag börja se över proportionerna mellan fett och protein, men fram till dess låter jag det vara och bara äter det jag ska tills jag blir mätt och belåten.
Fördelningen ligger på ca 10% kolhydrater, 25% protein och resten fett. Jag har nog aldrig mått så bra!
Suget efter något att snaska på eller mysa med är puts väck, jag får äta allt det jag tycker är så vansinnigt gott och som jag tidigare fått vara så himla restriktiv med- typ carbonara. Idag åt barnen pasta cabornara, medan jag år zuccinidito. Gud så gott!
Framförallt blir jag mätt. Har jag tagit det lugnt med mejeriprodukter och kolhydrater under dagen kan jag mycket väl göra varm choklad, med sukrin istället för socker och hälften fet mjölk/ hälften grädde och jäsa med framför tv:n. Med en rejäl klick vispad grädde till. Heaven!
Jag äter mer grönsaker än jag någonsing tidigare gjort, den lite fetare maten kräver den fräschören har jag märkt. Barnen har blivit helt tokiga i blomkålsris och broccolimos- två av de grönsaker jag aldrig fått i dem tidigare.
Maken har tappat 5 kg på en vecka. Typiskt honom, han ska alltid vara värst;D
onsdag 16 februari 2011
Frestelser
Det här är vad jag får stå ut med idag...
Men jag äter ingenting!:D
Nu är jag så totalt slut efter min första bageridag (32563 steg) att jag efter barnläggning ska krascha bums i bingen. Återkommer imorgon med lite mer siffror kring mitt matintag, som Sara efterfrågade!
Godnatt:)
tisdag 15 februari 2011
Åppelkaka med mördeg och mazarinbotten..
..har jag inte ätit idag , vilket jag är mycket stolt över!:D
Jag var och hjälpte kompisen i hennes bageri, som ska premiäröppna imorgon, när bagaren ville ha en bedömning på senaste ugnskreationen.
Drömgod, tydligen. Inte vet jag, för jag smakade inte. Och det är jag rätt nöjd över;D
Jag ska jobba hos henne hela dagen imorgon, det ska bli så himl KUL! Återkommer med rapport:)
Jag var och hjälpte kompisen i hennes bageri, som ska premiäröppna imorgon, när bagaren ville ha en bedömning på senaste ugnskreationen.
Drömgod, tydligen. Inte vet jag, för jag smakade inte. Och det är jag rätt nöjd över;D
Jag ska jobba hos henne hela dagen imorgon, det ska bli så himl KUL! Återkommer med rapport:)
måndag 14 februari 2011
Jo, men alltså..
.. jag börjar nog få lite schwung på det här!
Dagen har rullat på i behaglig takt, maten har ätits och mätt och belåten har jag varit. Inget sug, ingen huvudvärk- splendid!
Maken jobbade hemifrån idag, så efter jobbet kunde jag ta en rejäl powerwalk på närmare milen- i dagsljus! Det är lyx, det.
Kroppen känns nöjd nu.
Imorgon ska jag nog springa en liten sväng.
Precis såhär käner jag mig ikväll. Härligt:)
Dagen har rullat på i behaglig takt, maten har ätits och mätt och belåten har jag varit. Inget sug, ingen huvudvärk- splendid!
Maken jobbade hemifrån idag, så efter jobbet kunde jag ta en rejäl powerwalk på närmare milen- i dagsljus! Det är lyx, det.
Kroppen känns nöjd nu.
Imorgon ska jag nog springa en liten sväng.
Precis såhär käner jag mig ikväll. Härligt:)
Gott
Som sagt, detta har verkligen varit en bakhelg.
Förvisso inget ovanligt, men nu blev det lite klurigt när jag inte kan slicka av fingrarna;D
Till kalaset igår gjorde jag en polkagristårta. Det är tredje gången jag bakar den till lilla Kajsa- första gången när hon föddes, andra gången på första födelsedagen och så nu, när hon fyllde två.
Jag gör den lite då och då vid andra tillfällen, men pyntar alltid likadant när det är Kajsas tur, varför tårtan numera kallas Kajsatårta.
Den serveras dessutom med en vansinnigt god varm chokladtryffelsås till..
Men den kunde ju inte jag äta. Inte heller min man, som påbörjade lchf på allvar i fredags, liksom pappan i kalashuset.
Därför var jag ju tvungen att baka lite till oss med, så jag tog ett recept på lchf- kladdkaka, byggde om det lite och gjorde något i muffinsstajl. Med rejält med grädde smakade de som en dröm, helt fantastiskt!
Och det bästa var att jag var helt nöjd efter en. Nu hade jag bara med mig en till oss var, men jag var fullständigt tillfreds med det och de var inte heller särskilt söta, så jag gick inte och var sugen hela kvällen sedan heller. Underbart!
Dessutom var det väldigt trevligt att faktiskt kunna sitta och äta en maffig bakelse medan resten av kalaset mumsade på kakor och tårta, jag kände mig inte riktigt lika ufo då som med en kopp te och en gurkbit, typ, och jag kände ju absolut inte att jag behövde avstå från någonting! Finemang!
Jag har en hel hög kvar i frysen som kommer att få titta fram när det är kalasdags!
Inte så tokigt, va? Om man snackar dietmat..;D
söndag 13 februari 2011
Swooooooooosh!
Här går det undan, sannerligen upptempo den här helgen!
Igår var det fullt ös med tårtbakning, barnbusning, bageribesök och bio med både egna och andras kids.
Idag är det tårtpimpning, lchfmuffinsbak, Bountybakning, sugarpastemeck och alldeles strax kalas hos en liten 2- åring.
Och mellan varven matplanering och - lagning. Puh.
Ikväll blir det powerwalk!
Återkommer med bilder av alla mina kreationer!:D
Ha en härlig söndag!
Igår var det fullt ös med tårtbakning, barnbusning, bageribesök och bio med både egna och andras kids.
Idag är det tårtpimpning, lchfmuffinsbak, Bountybakning, sugarpastemeck och alldeles strax kalas hos en liten 2- åring.
Och mellan varven matplanering och - lagning. Puh.
Ikväll blir det powerwalk!
Återkommer med bilder av alla mina kreationer!:D
Ha en härlig söndag!
lördag 12 februari 2011
Strålande lördag
Och huvudvärken satt som en smäck när jag vaknade..;D
Det blev solbrillorna på när jag och dottern åkte iväg för att hämta en liten kompis, som ska leka här några timmar.
Det måste vara sockeravgiftningen som spökar, det är en vecka idag sedan jag börjagde med lchf.
Efter lunch ska vi hem till lilla kompisens familj, som precis har öppnat ett bageri. Och hon bakar planeten godaste vaniljsockersnurror, så jag antar att huvudvärken tilltar bara jag närmar mig huset;)
Dessutom ska jag baka polkagristårta idag till en liten 2- årsuppvakting vi ska på imorgon. Idel utmaningar, men nog inga större bekymmer egentligen.
Maken köpte sukrin igår, så jag ska dessutom se om jag kan svänga ihop en lchf- kaka till kalaset, då både jag, maken och pappan i kalasfamiljen imorgon skippar socker och kolhydrater.
Jag älskar att baka tårtor, så nu har jag sannerligen hittat en ny utmaning!
Ha en härlig lördag!
Det blev solbrillorna på när jag och dottern åkte iväg för att hämta en liten kompis, som ska leka här några timmar.
Det måste vara sockeravgiftningen som spökar, det är en vecka idag sedan jag börjagde med lchf.
Efter lunch ska vi hem till lilla kompisens familj, som precis har öppnat ett bageri. Och hon bakar planeten godaste vaniljsockersnurror, så jag antar att huvudvärken tilltar bara jag närmar mig huset;)
Dessutom ska jag baka polkagristårta idag till en liten 2- årsuppvakting vi ska på imorgon. Idel utmaningar, men nog inga större bekymmer egentligen.
Maken köpte sukrin igår, så jag ska dessutom se om jag kan svänga ihop en lchf- kaka till kalaset, då både jag, maken och pappan i kalasfamiljen imorgon skippar socker och kolhydrater.
Jag älskar att baka tårtor, så nu har jag sannerligen hittat en ny utmaning!
Ha en härlig lördag!
fredag 11 februari 2011
Eftertanke
Idag känns det som om jag är på banan igen, huvudvärken är borta och kroppen känns sprallig och glad!
Vi får väl se om det håller, jag hoppas det.
Jag har aldrig i mitt liv varit utan kolhydrater och socker på den nivå jag har varit den senaste veckan, till och med Xtravaganzasopporna har högre innehåll per dag av dessa än jag äter nu.
Tro tusan att jag får huvudvärk.
Riktigt svårt sötsug hade jag i onsdags kväll, då även huvudvärken började (tadaaa), och helt desperat googlade jag fram ett lchf-recept på kokostoppar utan socker. Medan dessa stod i ugnen vattnades det i munnen och kroppen jublade, för ÄNTLIGEN skulle det komma lite mums! De hann knappt svalna på plåten innan jag kastade mig över dem, och så besviken jag blev.
Jag var redigt mätt redan innan, det var bara suget som skulle stillas, men när jag bet i en av dessa läckerheter hände absolut ingenting. Nada. Såklart.
Gud, så förbannad jag blev. Och så uppenbart sockersuget blev.
Jag bestämde mig för att hädanefter ska inga dylika sug stillas, utan bekämpas. Om jag ska sluta småäta och vara sugen ska jag inte heller göra det nu när jag faktiskt inte beöver då jag är konstant mätt. Basta!
Under veckan har jag ju både jobbat och suttit på möten, och insett hur mycket jag stoppar i mig på en dag utan att ens märka det. Vetebröd, som jag inte ens direkt gillar, hade jag ätit flera skivor av under ett möte i tisdags kväll, bara för att de fanns där på bordet. Igår hade jag ätit en muffins helt by the way, och otaliga kakor som står i en låda i fikarummet hade slunkit ner under veckan utan att jag ens hade märkt det.
Det är liksom sådant jag inte märker att jag äter, det räknas inte riktigt. Och då ska jag inte ens fundera på hur många dubbelnougat, Japp och annat som jag hade plockat med mig från macken och smaskat i mig i bilen på väg hit eller dit, och glömt bort en kvart senare.
Kanske ska jag sitta vid ett bord och äta då jag ska äta oavsett, för det jag äter medan jag far hit eller dit eller gör något annat glömmer jag lika snabbt.
Shit, med socker, fett och snabba kolhydrater jag har stoppat i mig dagligen! Utan att ens reflektera.
Slut är det med det, och det känns finfint.
Nu- promenaddags!
is now single;D
Vi får väl se om det håller, jag hoppas det.
Jag har aldrig i mitt liv varit utan kolhydrater och socker på den nivå jag har varit den senaste veckan, till och med Xtravaganzasopporna har högre innehåll per dag av dessa än jag äter nu.
Tro tusan att jag får huvudvärk.
Riktigt svårt sötsug hade jag i onsdags kväll, då även huvudvärken började (tadaaa), och helt desperat googlade jag fram ett lchf-recept på kokostoppar utan socker. Medan dessa stod i ugnen vattnades det i munnen och kroppen jublade, för ÄNTLIGEN skulle det komma lite mums! De hann knappt svalna på plåten innan jag kastade mig över dem, och så besviken jag blev.
Jag var redigt mätt redan innan, det var bara suget som skulle stillas, men när jag bet i en av dessa läckerheter hände absolut ingenting. Nada. Såklart.
Gud, så förbannad jag blev. Och så uppenbart sockersuget blev.
Jag bestämde mig för att hädanefter ska inga dylika sug stillas, utan bekämpas. Om jag ska sluta småäta och vara sugen ska jag inte heller göra det nu när jag faktiskt inte beöver då jag är konstant mätt. Basta!
Under veckan har jag ju både jobbat och suttit på möten, och insett hur mycket jag stoppar i mig på en dag utan att ens märka det. Vetebröd, som jag inte ens direkt gillar, hade jag ätit flera skivor av under ett möte i tisdags kväll, bara för att de fanns där på bordet. Igår hade jag ätit en muffins helt by the way, och otaliga kakor som står i en låda i fikarummet hade slunkit ner under veckan utan att jag ens hade märkt det.
Det är liksom sådant jag inte märker att jag äter, det räknas inte riktigt. Och då ska jag inte ens fundera på hur många dubbelnougat, Japp och annat som jag hade plockat med mig från macken och smaskat i mig i bilen på väg hit eller dit, och glömt bort en kvart senare.
Kanske ska jag sitta vid ett bord och äta då jag ska äta oavsett, för det jag äter medan jag far hit eller dit eller gör något annat glömmer jag lika snabbt.
Shit, med socker, fett och snabba kolhydrater jag har stoppat i mig dagligen! Utan att ens reflektera.
Slut är det med det, och det känns finfint.
Nu- promenaddags!
torsdag 10 februari 2011
Promenix
Japp, det blev det! Sköna 5 km, och huvudvärken lugnade sig.
Däremot blev jag både dyngsur och iskall, hade underskattat vädret en smula;D
Däremot blev jag både dyngsur och iskall, hade underskattat vädret en smula;D
Ajajaj
Idag har jag så ont i huvudet. Det spränger och dunkar och började egentligen igår kväll, men värken satt kvar med envist ökande intensitet imorse. Är jättetrött och allmänt håglös- kan kanske vara alla dessa övergångsbesvär jag läst så mycket om men inte riktigt känt av?
Jag menar ju inte klimakteriebesvär då, utan lchf- diton;D
Jag läser och läser och försöker hitta min nivå i hela detta enorma lchf- fält. Det får ta sin tid och jag får prova mig fram, men det jag just nu har mest bekymmer med är proportionerna mellan protein och fett. Och hur mycket ska jag äta? Ganska förvirrande.
På lördag ska jag väga mig och se vad som har hänt sedan jag slutade med sopporna i fredags. Jag är beredd på vad som helst eftersom jag inte vet hur kroppen har hanterat de sista veckorna och självklart måste få lite tid på sig, och lugn och ro.
Själv tar jag med mig barnen hem till mina föräldrar för lite myspys i eftermiddag. Barnen och föräldrarna ska fika, själv tar jag nog en lugn, skön promenad.
Det är så vackert där, var gång jag rör mig i de omgivningarna ångrar jag lite någonstans att vi inte köpte hus där istället när vi flyttade tillbaka till hemstaden.
Jag får sådan ro i strandskogar och bland klippor.
Visst skulle vi kunna göra det nu, men barnen är redan så rotade här i vår lilla by, där vi trivs riktigt bra, och priserna i mina föräldrars område är bland de högsta i landet. Så vi väntar nog, allt har sin tid och vi kommer att hinna med att bo på fler ställen om vi vill.
Dessutom hyser jag en stark längtan till baka till Skåne, där vi bodde i ganska många år.
Jag är en velpotta, jag vet. Eller egentligen är jag inte särskilt velig, jag bara vill så många olika saker att jag måste dela upp och beta av dem. Och det är det jag har svårt att inse ibland;D
Nu ska jag ta itu med den här dagen och se om jag kan schasa iväg huvudvärken. Det känns ändå ganska gott att det händer något i kroppen, jag hoppas att det är något bra!
Jag menar ju inte klimakteriebesvär då, utan lchf- diton;D
Jag läser och läser och försöker hitta min nivå i hela detta enorma lchf- fält. Det får ta sin tid och jag får prova mig fram, men det jag just nu har mest bekymmer med är proportionerna mellan protein och fett. Och hur mycket ska jag äta? Ganska förvirrande.
På lördag ska jag väga mig och se vad som har hänt sedan jag slutade med sopporna i fredags. Jag är beredd på vad som helst eftersom jag inte vet hur kroppen har hanterat de sista veckorna och självklart måste få lite tid på sig, och lugn och ro.
Själv tar jag med mig barnen hem till mina föräldrar för lite myspys i eftermiddag. Barnen och föräldrarna ska fika, själv tar jag nog en lugn, skön promenad.
Det är så vackert där, var gång jag rör mig i de omgivningarna ångrar jag lite någonstans att vi inte köpte hus där istället när vi flyttade tillbaka till hemstaden.
Jag får sådan ro i strandskogar och bland klippor.
Visst skulle vi kunna göra det nu, men barnen är redan så rotade här i vår lilla by, där vi trivs riktigt bra, och priserna i mina föräldrars område är bland de högsta i landet. Så vi väntar nog, allt har sin tid och vi kommer att hinna med att bo på fler ställen om vi vill.
Dessutom hyser jag en stark längtan till baka till Skåne, där vi bodde i ganska många år.
Jag är en velpotta, jag vet. Eller egentligen är jag inte särskilt velig, jag bara vill så många olika saker att jag måste dela upp och beta av dem. Och det är det jag har svårt att inse ibland;D
Nu ska jag ta itu med den här dagen och se om jag kan schasa iväg huvudvärken. Det känns ändå ganska gott att det händer något i kroppen, jag hoppas att det är något bra!
Citroner ger mig alltid vårfeeling, så jag har laddat upp rejält!:)
onsdag 9 februari 2011
Shoppa i USA?
Tyvärr är det inte jag som ska dit utan min bättre hälft, och börjar ju jag genst fundera på alla fantastiska LCHF- produkter de kan tänkas ha over there!
Har ni någon koll? Snälla, utrusta mig med en maffig lista så att det verkligen känns som om påskharen finns på riktigt när han landar!
Har ni någon koll? Snälla, utrusta mig med en maffig lista så att det verkligen känns som om påskharen finns på riktigt när han landar!
Dipp
Nej, jag har inte ätit någon sådan, gubevars, men under eftermiddagen dalade mitt alldeles sprudlande humör och så kom han, sockermonstret, och visade sitt fula tryne.
Jag blev så himla sugen, på vad vet jag inte men på något. Ni vet vad jag menar.
Jag kastade mig över datorn och hittade ett recept på LCHF kokostoppar, som bakades omgående. Kan inte påstå att de hjälpte något vidare, det är ganska tamt med kokostoppar utan socker, men jag kom i alla fall fram till att nästa gång det händer ska jag bara låta det vara.
När jag åt lite senare gick det över, och sockermonstret fick dra sig tillbaka till sin håla. Tycker minsann att han inte är så ihärdig längre;D
Ikväll har min plötsligt så ömma nacke fått en ljuvlig massage av maken, och det känns helt ok att ta itu med en ny dag imorgon. Hoppas att ni känner likadant!
Ps. Jag är faktiskt väldigt belåten med att jag inte trillade dit och började goffa mörk choklad när suget var som värst. Ännu mer belåten är jag över att alternativet liksom inte ens dök upp i mina tankar! ds.
Jag blev så himla sugen, på vad vet jag inte men på något. Ni vet vad jag menar.
Jag kastade mig över datorn och hittade ett recept på LCHF kokostoppar, som bakades omgående. Kan inte påstå att de hjälpte något vidare, det är ganska tamt med kokostoppar utan socker, men jag kom i alla fall fram till att nästa gång det händer ska jag bara låta det vara.
När jag åt lite senare gick det över, och sockermonstret fick dra sig tillbaka till sin håla. Tycker minsann att han inte är så ihärdig längre;D
Ikväll har min plötsligt så ömma nacke fått en ljuvlig massage av maken, och det känns helt ok att ta itu med en ny dag imorgon. Hoppas att ni känner likadant!
Ps. Jag är faktiskt väldigt belåten med att jag inte trillade dit och började goffa mörk choklad när suget var som värst. Ännu mer belåten är jag över att alternativet liksom inte ens dök upp i mina tankar! ds.
What a feeling!
I värsta Irene Cara- stil ( ja, jag var tonåring på 80- talet) dansar hela dagen för mig idag!
Allt är liksom bara toppen!
Jag mår alldeles makalöst fantastiskt, jag är glad, mätt och belåten, har precis kläckt en fullkomligt lysande affärsidé (för lärare, i alla fall), har världens bästa man och de mest fantastiska barnen i världens historia!
Japp, så känns det idag. Varför vet jag inte, och jag tänker inte skåda den berömda pållen i mulen heller utan bara tacka och ta emot!
Just nu känns det som om det val jag har gjort kring maten är det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Jag vet att det kommer att dyka up tusen triljoner bekymmer kring den framöver, men det struntar jag högaktingfullt i idag- jag bara njuter!
Dessutom ska jag snart hämta dessa mirakel på skolan och dagis. Nu blir jag snudd på religiös.
Kan jag vara inne i någon sorts ketosdelirium?;D
Allt är liksom bara toppen!
Jag mår alldeles makalöst fantastiskt, jag är glad, mätt och belåten, har precis kläckt en fullkomligt lysande affärsidé (för lärare, i alla fall), har världens bästa man och de mest fantastiska barnen i världens historia!
Japp, så känns det idag. Varför vet jag inte, och jag tänker inte skåda den berömda pållen i mulen heller utan bara tacka och ta emot!
Just nu känns det som om det val jag har gjort kring maten är det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Jag vet att det kommer att dyka up tusen triljoner bekymmer kring den framöver, men det struntar jag högaktingfullt i idag- jag bara njuter!
Kan jag vara inne i någon sorts ketosdelirium?;D
tisdag 8 februari 2011
Idag för nio år sedan..
..gifte jag mig med den finaste, bästa och alldeles mest fantastiska mannen i hela vida världen!:D
Minuterna innan bröllopet
Klart!
Vi gifte oss sent på dagen i en liten stavkyrka som ligger högt upp på klipporna i Tylösand, med facklor och marschaller gnistrande i snön. Festen var det mest otroliga kalas jag någonsin varit med om, och det pratas fortfarande om vårt bröllop bland vännerna.
En sådan dag är värd precis allt!
Då vägde jag ungefär 10 kg mindre än idag, 72 kg, men på dessa nio år har jag varit uppe i 113 kg och vänt.
Nästa år är det 10- årsjubileum. Då funderar vi på att ha en bröllopsfest där vi och alla gästerna ska komma i sina bröllopskläder...;D
Jag tänker inte ha några som helst problem att fixa det, såklart, kanske får klänningslivet sys in en aning istället;D
Ibland blir det inte som man tänkt.
I alla fall inte för mig!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!
Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.
Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.
Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.
Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.
För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.
Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.
Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.
Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!
Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.
Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.
Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.
Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.
För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.
Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.
Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.
Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!
fredag 4 februari 2011
Skum feeling
Begriper inte rktigt vad som är på gång, jag mår helknas!
Förmiddagen är ok, men långt ifrån toppen, och efter lunchsoppan går det bara utför.
Tom i magen, skakig i kroppen, überirriterad och orkar ingenting. Fixa tvätten tar knäcken på mig och jag vill bara gå och sova.
Herregud, i måndags mådde jag som en prinsessa!
I mina, i sammanhanget mycket oerfarna, öron låter det som om jag kommit ur ketosen, men hur i hela friden det har gått till kan jag inte begripa!
Jag dricker mina soppor, 2 koppar te utan mjölk och vanligt kranvatten. Thats it.
Jag har inte en slickat av fingrarna när jag lagar mat eller bakar.
Känner mig som jag gjorde första dagen, dvs skit.
Ska prata med coachen och se hur helgen blir, men att må såhär är inte bra för mig på något vis.
Merde!
Förmiddagen är ok, men långt ifrån toppen, och efter lunchsoppan går det bara utför.
Tom i magen, skakig i kroppen, überirriterad och orkar ingenting. Fixa tvätten tar knäcken på mig och jag vill bara gå och sova.
Herregud, i måndags mådde jag som en prinsessa!
I mina, i sammanhanget mycket oerfarna, öron låter det som om jag kommit ur ketosen, men hur i hela friden det har gått till kan jag inte begripa!
Jag dricker mina soppor, 2 koppar te utan mjölk och vanligt kranvatten. Thats it.
Jag har inte en slickat av fingrarna när jag lagar mat eller bakar.
Känner mig som jag gjorde första dagen, dvs skit.
Ska prata med coachen och se hur helgen blir, men att må såhär är inte bra för mig på något vis.
Merde!
Andra gruppträffen
I gårkväll susade jag iväg till lilla staden och gick på min andra gruppträff.
Den blev betydligt trevligare och mer givande än den förra, då vi nu kunde prata om och fokusera på det som vi skulle.
Det kändes skönt att kunna berätta både för coach och grupp att min första vecka gått alldeles utmärkt och att jag mådde väldigt bra.
Däremot blev allt jättekonstigt igår eftermiddag.
Jag sprang ju på förmiddagen och tyckte att det kändes toppen, tog en halv RTD före och en halv efter.
Full av energi kände jag mig tills det blev dags för lunchen, då blev jag helt galet vrålhungrig och soppan mättade inte.
Under eftermiddagen mådde jag rätt kasst, magen kändes märkligt tom och ekande och jag var hungrig precis hela tiden. Mådde lite illa och fick blodtrycksfall.
Kvällssoppan drack jag redan vid 17, för jag stod inte ut med att vänta längre (brukar dricka den vid 18-19) och det blev lite bättre efter det.
På träffen och senare på kvällen kände jag mig rätt ok.
Vad i hela friden var det som hände?
Coachen trodde att det kunde ha varit löpningen, som på något vis fick kroppen att reagera. Det verkar ju ganska uppenbart så jag är benägen att hålla med.
Imorgon ska jag springa igen och se om samma sak händer. I så fall får jag fundera på vilken typ av träning jag ska ägna mig åt under helfarten.
Vi pratade om framgång, och vad framgång innebär för just mig.
Detta har jag funderat på i olika omgångar tidigare, då jag ibland kan bli så fruktansvärt irriterad på de framgångsnormer samhället för tillfället har fastslagit, och som jag naturligtvis är en del av.
Jag skriver för tillfället, eftersom dessa normer ändras ganska snabbt över tid och definitionen på ett framgångsrikt liv konstant varierar utifrån några ganska stillastående fundament.
Vi mäter, värderar och bedömer varandra utifrån dessa kriterier och strävar själva som tokar för att på olika sätt nå dit.
Eller så sätter vi oss på tvären och gör ett statement genom att inte ingå i framgångshetsen, och upptäcker ganska snart att vi istället har hamnat i en ganska stor grupp som har samma inställning. Men, som i alla grupperingar, finns även här normer och en värderingsskala kring hur framgångsrika vi inte ska vara, och så blir istället detta en bakvänd framgångsmätare. Suck.
Det har tagit mig många år att inse att det är jag som sätter målen för mitt liv, och det är jag som utvärderar min framgång att nå dessa mål. Det har tagit lång tid att verkligen känna att de mål jag har ska vara det jag verkligen vill, inte det jag uppfattar att samhället/omgivningen/media vill att jag ska göra. Det är min dröm, mina mål som ska förverkligas, inte någon annans.
Halleluja, nu låter jag som någon sorts psykologimissionär, vilket inte alls är mitt syfte.
Dessutom är jag låååååååångt ifrån att kasta av mig samhällets krav på min framgång, jag vet inte ens om jag vill det. Däremot närmar jag mig känslan av vilka mina egna mål är.
Och det känns stort.
Just det, vikten:
79,7!
Fyra kilo denna första vecka, tjohooo! Jaja, vatten och glykogener, men en hel del fläsk också, minsann!:D
Den blev betydligt trevligare och mer givande än den förra, då vi nu kunde prata om och fokusera på det som vi skulle.
Det kändes skönt att kunna berätta både för coach och grupp att min första vecka gått alldeles utmärkt och att jag mådde väldigt bra.
Däremot blev allt jättekonstigt igår eftermiddag.
Jag sprang ju på förmiddagen och tyckte att det kändes toppen, tog en halv RTD före och en halv efter.
Full av energi kände jag mig tills det blev dags för lunchen, då blev jag helt galet vrålhungrig och soppan mättade inte.
Under eftermiddagen mådde jag rätt kasst, magen kändes märkligt tom och ekande och jag var hungrig precis hela tiden. Mådde lite illa och fick blodtrycksfall.
Kvällssoppan drack jag redan vid 17, för jag stod inte ut med att vänta längre (brukar dricka den vid 18-19) och det blev lite bättre efter det.
På träffen och senare på kvällen kände jag mig rätt ok.
Vad i hela friden var det som hände?
Coachen trodde att det kunde ha varit löpningen, som på något vis fick kroppen att reagera. Det verkar ju ganska uppenbart så jag är benägen att hålla med.
Imorgon ska jag springa igen och se om samma sak händer. I så fall får jag fundera på vilken typ av träning jag ska ägna mig åt under helfarten.
Vi pratade om framgång, och vad framgång innebär för just mig.
Detta har jag funderat på i olika omgångar tidigare, då jag ibland kan bli så fruktansvärt irriterad på de framgångsnormer samhället för tillfället har fastslagit, och som jag naturligtvis är en del av.
Jag skriver för tillfället, eftersom dessa normer ändras ganska snabbt över tid och definitionen på ett framgångsrikt liv konstant varierar utifrån några ganska stillastående fundament.
Vi mäter, värderar och bedömer varandra utifrån dessa kriterier och strävar själva som tokar för att på olika sätt nå dit.
Eller så sätter vi oss på tvären och gör ett statement genom att inte ingå i framgångshetsen, och upptäcker ganska snart att vi istället har hamnat i en ganska stor grupp som har samma inställning. Men, som i alla grupperingar, finns även här normer och en värderingsskala kring hur framgångsrika vi inte ska vara, och så blir istället detta en bakvänd framgångsmätare. Suck.
Det har tagit mig många år att inse att det är jag som sätter målen för mitt liv, och det är jag som utvärderar min framgång att nå dessa mål. Det har tagit lång tid att verkligen känna att de mål jag har ska vara det jag verkligen vill, inte det jag uppfattar att samhället/omgivningen/media vill att jag ska göra. Det är min dröm, mina mål som ska förverkligas, inte någon annans.
Halleluja, nu låter jag som någon sorts psykologimissionär, vilket inte alls är mitt syfte.
Dessutom är jag låååååååångt ifrån att kasta av mig samhällets krav på min framgång, jag vet inte ens om jag vill det. Däremot närmar jag mig känslan av vilka mina egna mål är.
Och det känns stort.
Just det, vikten:
79,7!
Fyra kilo denna första vecka, tjohooo! Jaja, vatten och glykogener, men en hel del fläsk också, minsann!:D
torsdag 3 februari 2011
Äntligen springa!
Wihooo, vad skönt det var!
Inte precis någon världsmästartakt (7,02 min/km), och inte så långt(4,3 km), men jag sprang minsann!:D
Just love it.
Jag har inte sprungit med någon reda alls sedan i somras, då jag lyckades få upp ett bra tempo.
Idag var första rundan på vägen mot mitt mål, att i sommar springa milen under timmen.
I en frisk, glad, sund och snygg kropp, såklart!;D
Inte precis någon världsmästartakt (7,02 min/km), och inte så långt(4,3 km), men jag sprang minsann!:D
Just love it.
Jag har inte sprungit med någon reda alls sedan i somras, då jag lyckades få upp ett bra tempo.
Idag var första rundan på vägen mot mitt mål, att i sommar springa milen under timmen.
I en frisk, glad, sund och snygg kropp, såklart!;D
Alldeles nysprungen Plett!
onsdag 2 februari 2011
Stopp i avloppet..
.. kan man kalla det;D
Men allvarligt, jag som går på toa varje morgon mellan Bolibompas "Klädracet" och "Fåret Shaun" har fått tvärstopp i magen. Ni ser ju att den brukar höra av sig som en klocka, och min mage har aldrig bekymrat sig för något.
Bruna bönor, ärtsoppa, paprikagryta- det märks inte ens. Till och med den förskräckliga kålsoppedieten som jag torterade mig med på nittiotalet passerade obemärkt ur avloppsvinkel.
Men nu!
Tvärnit.
Trots att jag äter mina Omega- 3 kapslar var dag, vilket coachen rekommenderade.
Jag inser ju att detta kanske inte är alldeles helt ovanligt för soppfolk, så jag måste fråga:
Hur löser ni det?
Men allvarligt, jag som går på toa varje morgon mellan Bolibompas "Klädracet" och "Fåret Shaun" har fått tvärstopp i magen. Ni ser ju att den brukar höra av sig som en klocka, och min mage har aldrig bekymrat sig för något.
Bruna bönor, ärtsoppa, paprikagryta- det märks inte ens. Till och med den förskräckliga kålsoppedieten som jag torterade mig med på nittiotalet passerade obemärkt ur avloppsvinkel.
Men nu!
Tvärnit.
Trots att jag äter mina Omega- 3 kapslar var dag, vilket coachen rekommenderade.
Jag inser ju att detta kanske inte är alldeles helt ovanligt för soppfolk, så jag måste fråga:
Hur löser ni det?
Vecka 2
Tjosan hoppsan, så var det plötsligt dags för min andra vecka med soppor.
Det känns helt otroligt att jag inte ätit något, inte tuggat sedan förra tisdagen!
Men ändå känner jag likafullt att detta bara är början. Det är början på resten av mitt liv, början på vägen till den jag vill vara.
And I feel good.
Äntligen gör jag något riktigt genomtänkt för mig själv, som dessutom både är rimligt, försvarbart och genomförbart på alla sätt.Och jag har en klar och tydlig plan för hur jag ska fortsätta efter att jag nått mitt mål, efter att jag trappat upp från sopporna.
Jag mår dessutom riktigt bra, vilket känns som ett mirakel på tre soppor om dagen:D
Jag är inte särskilt hungrig, jag har blivit kvällstrött vilket är underbart för det innebär att jag kommer i säng före midnatt- har väldigt sällan hänt tidigare.
Jag ska inte säga att jag blivit morgonpigg, men när jag väl vaknat tar det inte tre timmar innan jag är funktionsduglig som det alltid tidigare har varit.
Jag känner mig stark.
Däremot har motionen inte blivit som jag planerat.
Jag gick på pencillin tills i lördags, och jag har en väldig respekt för mediciner och hur de påverkar kroppen. Lite promenader har det blivit, men mina inplanerade löparrundor har bokstavligen frusit inne! Satan i gatan vad halt det är!
Men nu regnar det på och jag hoppas kunna ta mig en tur imorgon, för gatorna ser hyfsat ok ut. Sedan ska det rulla på.
Imorgon ska jag också min andra gruppträff och då ska jag även väga mig. Oj, vad spännande det ska bli! Jag har faktiskt inte vägt mig här hemma alls, då jag är lite rädd för att tappa sugen om jag inte går ner som jag vill..
Något jag funderat över är omgivningens reaktioner.
En del, i synnerhet min familj, tycker att det är toppen att jag gör detta för mig själv. De vet hur dlåigt jag har mått.
Mina allra närmsta vänner likaså. De hurrar och hejjar och en av mina bästa vänner som i detta nu jobbar, spikar målar och bygger för att inom väldigt kort öppna sin livsdröm, sitt bageri, har till och med börjat kolla lowcarb- bröd och lite olika varianter som kan bli aktuellt för mig senare! Ljuvliga, underbara vän.
Sedan har vi de där vännerna som jag umgås ganska mycket med, som aldrig haft problem med sin vikt och tycker att vaddå, det är väl bara att hålla igen litè? De tycker att jag är extrem, och det kan ju aldrig vara nyttigt, och jag tappar bara vatten, och jag kommer att gå upp allt igen. Lite idiotförklaring.
Jag vet att de bryr sig om mig, men det är trist att behöva försvara sitt val.
Igår var det fika hos en av dem och vi var där. Nyfikna frågor, intressanta diskussioner och bra pepp från några, som oavsett vad de själva tror och tycker låter mig göra mina val utan pekpinnar.
Värdinnans mamma tyckte att jag väl kunde ta en liten muffin i alla fall, herregud!
Till slut fick jag markera att detta är mitt val. Ingen annans. Och att äta för att vara trevlig har jag gjort vad jag ska i mitt liv, nu kan jag ha trevligt utan att äta, och när det är dags för det välja själv vad jag ska äta!
Jag upplever att en och annan på något vis blir provocerade av mitt val och min beslutsamhet, för att inte tala om att jag har motargument till alla deras påpekanden om soppkurer.
Har ni upplevt detta också? Är det kanske så för alla?
Jag vet i alla fall att jag kommer icke picke paron någonsin att ifrågasätta någon annans diet- eller matval. Även om jag känner att det är tokigt.
För det är deras val, och vill de inte ha min åsikt ska de inte behöva få den.
Kvällstrött, var det ja.. Godnatt!
Det känns helt otroligt att jag inte ätit något, inte tuggat sedan förra tisdagen!
Men ändå känner jag likafullt att detta bara är början. Det är början på resten av mitt liv, början på vägen till den jag vill vara.
And I feel good.
Äntligen gör jag något riktigt genomtänkt för mig själv, som dessutom både är rimligt, försvarbart och genomförbart på alla sätt.Och jag har en klar och tydlig plan för hur jag ska fortsätta efter att jag nått mitt mål, efter att jag trappat upp från sopporna.
Jag mår dessutom riktigt bra, vilket känns som ett mirakel på tre soppor om dagen:D
Jag är inte särskilt hungrig, jag har blivit kvällstrött vilket är underbart för det innebär att jag kommer i säng före midnatt- har väldigt sällan hänt tidigare.
Jag ska inte säga att jag blivit morgonpigg, men när jag väl vaknat tar det inte tre timmar innan jag är funktionsduglig som det alltid tidigare har varit.
Jag känner mig stark.
Däremot har motionen inte blivit som jag planerat.
Jag gick på pencillin tills i lördags, och jag har en väldig respekt för mediciner och hur de påverkar kroppen. Lite promenader har det blivit, men mina inplanerade löparrundor har bokstavligen frusit inne! Satan i gatan vad halt det är!
Men nu regnar det på och jag hoppas kunna ta mig en tur imorgon, för gatorna ser hyfsat ok ut. Sedan ska det rulla på.
Imorgon ska jag också min andra gruppträff och då ska jag även väga mig. Oj, vad spännande det ska bli! Jag har faktiskt inte vägt mig här hemma alls, då jag är lite rädd för att tappa sugen om jag inte går ner som jag vill..
Något jag funderat över är omgivningens reaktioner.
En del, i synnerhet min familj, tycker att det är toppen att jag gör detta för mig själv. De vet hur dlåigt jag har mått.
Mina allra närmsta vänner likaså. De hurrar och hejjar och en av mina bästa vänner som i detta nu jobbar, spikar målar och bygger för att inom väldigt kort öppna sin livsdröm, sitt bageri, har till och med börjat kolla lowcarb- bröd och lite olika varianter som kan bli aktuellt för mig senare! Ljuvliga, underbara vän.
Sedan har vi de där vännerna som jag umgås ganska mycket med, som aldrig haft problem med sin vikt och tycker att vaddå, det är väl bara att hålla igen litè? De tycker att jag är extrem, och det kan ju aldrig vara nyttigt, och jag tappar bara vatten, och jag kommer att gå upp allt igen. Lite idiotförklaring.
Jag vet att de bryr sig om mig, men det är trist att behöva försvara sitt val.
Igår var det fika hos en av dem och vi var där. Nyfikna frågor, intressanta diskussioner och bra pepp från några, som oavsett vad de själva tror och tycker låter mig göra mina val utan pekpinnar.
Värdinnans mamma tyckte att jag väl kunde ta en liten muffin i alla fall, herregud!
Till slut fick jag markera att detta är mitt val. Ingen annans. Och att äta för att vara trevlig har jag gjort vad jag ska i mitt liv, nu kan jag ha trevligt utan att äta, och när det är dags för det välja själv vad jag ska äta!
Jag upplever att en och annan på något vis blir provocerade av mitt val och min beslutsamhet, för att inte tala om att jag har motargument till alla deras påpekanden om soppkurer.
Har ni upplevt detta också? Är det kanske så för alla?
Jag vet i alla fall att jag kommer icke picke paron någonsin att ifrågasätta någon annans diet- eller matval. Även om jag känner att det är tokigt.
För det är deras val, och vill de inte ha min åsikt ska de inte behöva få den.
Kvällstrött, var det ja.. Godnatt!
Tekniskt miffo
Gaaaaah, jag blir fullkomligt tokig på mig själv ibland!
Jag är helt körd när det gäller teknik, eller rättare sagt datorer.
Jag är begåvad med en man som är ett datorgeni, och dessutom jobbar som sådant.
Förvisso står det inte "Geni" på hans visitkort, men väl "Expert". Det är hans titel på det väldigt jätte- jättestora världsomspännande telecombolag har jobbar på. Och är man rätt och slätt Expert på det här stället kan man en del.
Hans fru har ingen sådan titel.
Det står inte ens "kan lite grand" på mitt visitkort. Det står inte heller "kan någonting alls om datorsystem eller teknikska detaljer".
Det står "Gymnasielärare i beteendevetenskap".
Jag är, enligt mitt eget naturligtvis väldigt objektiva sätt att se på saken, en ganska kompetent person. Det jag inte kan, det lär jag mig.
Jag har tre universitetsexamina, varav en är en dubbel magisterexamen (jag vet att det bara borgar för att jag kan en del om just det ämnet, men det låter tjusigt;D).
Jag har ett IQ på 162, vilket än en gång visar hur liten betydelse det vi kallar IQ har, i det riktiga livet utanför forskarnas rum.
Jag har massor av kompetenser som inte kan mätas i kurser eller examina, eller ens med ett intyg- de kompetenser livet har gett mig.
Det stora problemet i sammanhanget är mina inkompetenser.
Jag är helt värdelös på tålamod.
Jag är helt körd på bollsporter.
Jag klarar definitivt inte av att köra motocykel.
Jag har en, i många sammanhang, mycket opraktisk nolltolerans mot ignoranta, självgoda översittare.
Jag är urkass på allt som handlar om Starwars (till sonens stora förtvivlan).
Jag kan absolut inte spela något instrument.
Jag är livrädd för katter, ballonger, hajar och clowner.
Jag har svårt för att ta tag i saker och skjuter upp allt som inte är kul.
Listan kan göras precis hur lång som helst.
Men den allra största inkompetensen, den som får mig att förvandlas från en ganska säker, kompetent, "det där kan jag väl fixa själv"- kvinna till att bli en liten osjälvständig fis, är datorer.
Eftersom min man nu är ett geni har det blivit så väldigt praktiskt här hemma hos oss att vi överlåter allt som har med detta (och alla andra tekniska fixerier) att göra till honom.
- Jaha, men vänta, det fixar jag, säger maken, försvinner ner i sin högteknologiska superinstallerade datorcentral i källaren (som vi andra inte ens vågar glänta på dörren till i rädsla för att råka peta på en knapp eller sladd och därigenom omintetgöra fem år av makens arbete) , kommer upp efter ett tag och så är det klart.
Jag har bara låtit detta ske.
Allt som överhuvudtaget behöver installeras i den här familjen har han installerat, ofta med egna "så himla mycket bättre, den där Windowsskiten kan man ju inte använda" operativsystem (som rullar där nere i den läskiga kommandocentralen).
Resultatet är att jag idag, när jag ville lägga över Xtravaganza- CD:n på Ipoden i telefonen, återställde telefonen till det skick och den info den hade för ett år sedan, raderade mina kontakter och avinstallerade Itunes från datorn.
Hur puckad får man bli? NU är det totalkoll som gäller. Här ska jädrar anåda inte installeras så mycket som ett smack utan att jag har full koll. Så det så.
Ps. Maken har lovat att försöka återställa allt när han kommer hem ikväll. Och peta in Xtravaganza i telefonen..Ds.
Jag är helt körd när det gäller teknik, eller rättare sagt datorer.
Jag är begåvad med en man som är ett datorgeni, och dessutom jobbar som sådant.
Förvisso står det inte "Geni" på hans visitkort, men väl "Expert". Det är hans titel på det väldigt jätte- jättestora världsomspännande telecombolag har jobbar på. Och är man rätt och slätt Expert på det här stället kan man en del.
Hans fru har ingen sådan titel.
Det står inte ens "kan lite grand" på mitt visitkort. Det står inte heller "kan någonting alls om datorsystem eller teknikska detaljer".
Det står "Gymnasielärare i beteendevetenskap".
Jag är, enligt mitt eget naturligtvis väldigt objektiva sätt att se på saken, en ganska kompetent person. Det jag inte kan, det lär jag mig.
Jag har tre universitetsexamina, varav en är en dubbel magisterexamen (jag vet att det bara borgar för att jag kan en del om just det ämnet, men det låter tjusigt;D).
Jag har ett IQ på 162, vilket än en gång visar hur liten betydelse det vi kallar IQ har, i det riktiga livet utanför forskarnas rum.
Jag har massor av kompetenser som inte kan mätas i kurser eller examina, eller ens med ett intyg- de kompetenser livet har gett mig.
Det stora problemet i sammanhanget är mina inkompetenser.
Jag är helt värdelös på tålamod.
Jag är helt körd på bollsporter.
Jag klarar definitivt inte av att köra motocykel.
Jag har en, i många sammanhang, mycket opraktisk nolltolerans mot ignoranta, självgoda översittare.
Jag är urkass på allt som handlar om Starwars (till sonens stora förtvivlan).
Jag kan absolut inte spela något instrument.
Jag är livrädd för katter, ballonger, hajar och clowner.
Jag har svårt för att ta tag i saker och skjuter upp allt som inte är kul.
Listan kan göras precis hur lång som helst.
Men den allra största inkompetensen, den som får mig att förvandlas från en ganska säker, kompetent, "det där kan jag väl fixa själv"- kvinna till att bli en liten osjälvständig fis, är datorer.
Eftersom min man nu är ett geni har det blivit så väldigt praktiskt här hemma hos oss att vi överlåter allt som har med detta (och alla andra tekniska fixerier) att göra till honom.
- Jaha, men vänta, det fixar jag, säger maken, försvinner ner i sin högteknologiska superinstallerade datorcentral i källaren (som vi andra inte ens vågar glänta på dörren till i rädsla för att råka peta på en knapp eller sladd och därigenom omintetgöra fem år av makens arbete) , kommer upp efter ett tag och så är det klart.
Jag har bara låtit detta ske.
Allt som överhuvudtaget behöver installeras i den här familjen har han installerat, ofta med egna "så himla mycket bättre, den där Windowsskiten kan man ju inte använda" operativsystem (som rullar där nere i den läskiga kommandocentralen).
Resultatet är att jag idag, när jag ville lägga över Xtravaganza- CD:n på Ipoden i telefonen, återställde telefonen till det skick och den info den hade för ett år sedan, raderade mina kontakter och avinstallerade Itunes från datorn.
Hur puckad får man bli? NU är det totalkoll som gäller. Här ska jädrar anåda inte installeras så mycket som ett smack utan att jag har full koll. Så det så.
Ps. Maken har lovat att försöka återställa allt när han kommer hem ikväll. Och peta in Xtravaganza i telefonen..Ds.
tisdag 1 februari 2011
Och plötsligt blev allting glasklart..
Efter en helt galet intesiv helg har jag nu ro att sätta mig vid datorn och uppdatera lite.
Lördagen med fotboll och kioskarbete gicka bra, trots logistikbekymmer, och var riktigt roligt! Det är så kul att sälja smågodis till småknattar som står där med en svettig femma i handen och inte kan bestämma sig..;D
Idag är jag inne på dag 7 med sopporna och det funkar alldeles utmärkt. Lite tråkigt, framförallt att jag tycker att jag har en sådan trist smak i munnen, men det får jag helt enkelt ta!
Jag har använt dessa dagar till att fundera.
(Nu blir det väldigt seriöst, så lätt uttråkade kan sluta läsa här;D)
Vad har jag gjort med min kropp under åren, vad har jag gjort med min självuppfattning?
Otaliga besök hos Viktväktarna har resulterat i viktnedgång ett par gånger (för att ganska snart ha gått upp alla kilona igen med råge), men dubbelt så många gånger har jag ramlat av banan och slutat gå dit, med någon mental bortförklaring och ett urskuldande inför mig själv.
För ärligt talat, det är ju ingen annan som bryr sig om vad jag väger! Ändå sätter jag upp massor av försvar.
Jag har alltid varit väldigt duktig.
I mitt privatliv, mina studier och i mitt yrke- alltid presterat max och legat på topp. Varför det är så har jag nog börjat komma till insikt om nu men det hör till ett senare inlägg, jag måste formulera mig färdigt först.
Denna duktighet har naturligtvis å det grövsta påverkat mina tankar om mig själv när jag varit överviktig och när jag har tappat kontrollen och gått upp i vikt efter en nedgång.
Jag har föraktat mig själv.
Jag har äcklats av fettet kring magen, av mina dallriga lår och svampiga rumpa.
När jag är så himla bra på allt annat, varför i hela friden ska jag se ut såhär?
Varför klarar jag inte att, som så många andra, äta lagom och hyfsat rätt och ha en bra och stark kropp?
Och sedan, när jag sett någon normalviktig som ätit godis, tårta, kakor eller något annat smarr, tänkt att "hon kan ju, då kan väl jag med?"
Och fullständigt ignorerat det faktum (trots att det ligger i bakhuvudet och vrålar för full hals) att hon förmodligen inte ätit detta varje dag de senaste två åren. Utan ibland, i lagom mängd.
Jag har fullt medvetet lurat mig själv, bedragit min kropp, själ och hjärta (för att inte tala om mitt intellekt) på alla sätt, och inte kunnat se någon som helst långvarig lösning.
Det enda jag har vetat är att jag orkar inte.
Jag vill inte gå genom varje dag i mitt liv och tänka på hur mycket jag väger. Jag vill inte känna mig missnöjd och ledsen när jag provar kläder, jag vill inte tappa sugen inför att gå på en fest för att jag vet att jag inte kommer att vara så fin som jag vill vara, som jag skulle kunna vara.
Ja.
Jag vet att det inte handlar om vikt utan om att vara nöjd med sig själv och acceptera den man är, att inte falla i den nu rådande samhälleliga normen där man ska vara smal, snygg och fit för att vara lycklig och för att andra inte ska se en som en misslyckad, karaktärslös loser.
Jag är helt och fullt klar över detta, men det hjälper inte.
Jag vet att jag gör min kropp illa. Då kan jag helt enkelt inte acceptera det.
Hade jag missbrukat droger, varit alkoholist eller visat på annat självskadebeteende eller missbruk, hade jag fått hjälp eller blivit tvångsinlagd.
Nu är jag bara överviktig. Mitt BMI visar på övervikt, inte fetma, jag kan fortfarande ha affärernas största storlekar ( för det mesta), jag kan busa med mina barn och windsurfa.
Alltså, inget problem. Det är bara att hålla igen lite och röra på mig lite mer.
För en del funkar det nog så. Inte för mig. Och det måste jag acceptera.
Då gäller det att hitta en lösning som faktiskt fungerar för mig, och först nu har jag kunnat hitta samband som är så otroligt klara och tydliga:
Kolhydrater och socker.
Nu, med helfart på Xtravagnza, känner jag i hela kroppen för första gången till fullo någonsin var boven är. Vad det är som triggar, det lilla monstret som vaknar och vill ha mer, mer, mer.
Jag ser så klart nu, och förstår plötsligt varför inget tidigare fungerat.
Även när jag ätit sunt och nyttigt har jag fått i mig ganska rejält med socker, och alldeles för mycket kolhydrater. Dessa håller monstret vid liv och jag känner hela tiden att jag måste avstå, behärska mig, ignorera suget. Det blir en kamp, och det går till en viss gräns. Sedan är det kört och jag ramlar rakt ner i mitt gamla ätbeteende igen= monstret är nöjt och belåtet.
Nu har jag börjat planera på allvar.
När jag nått min målvikt med sopporna ska jag ta det vääääldigt lugnt och försiktigt med att föra in kolhydrater i min kost igen. Jag ska öka på fettet och vara mätt, nöjd och belåten, skippa socker i så stor utsträckning jag bara kan och prova mig fram.
Kanske är LCHF det sätt jag måste leva för att inte beöva tampas med monstret, kanske behöver jag inte vara fullt så strikt och ändå må bra.
Jag vet inte vad som passar mig än, men det känns som om jag vunnit en miljon!
Jag har fått en förklaring.
Lördagen med fotboll och kioskarbete gicka bra, trots logistikbekymmer, och var riktigt roligt! Det är så kul att sälja smågodis till småknattar som står där med en svettig femma i handen och inte kan bestämma sig..;D
Idag är jag inne på dag 7 med sopporna och det funkar alldeles utmärkt. Lite tråkigt, framförallt att jag tycker att jag har en sådan trist smak i munnen, men det får jag helt enkelt ta!
Jag har använt dessa dagar till att fundera.
(Nu blir det väldigt seriöst, så lätt uttråkade kan sluta läsa här;D)
Vad har jag gjort med min kropp under åren, vad har jag gjort med min självuppfattning?
Otaliga besök hos Viktväktarna har resulterat i viktnedgång ett par gånger (för att ganska snart ha gått upp alla kilona igen med råge), men dubbelt så många gånger har jag ramlat av banan och slutat gå dit, med någon mental bortförklaring och ett urskuldande inför mig själv.
För ärligt talat, det är ju ingen annan som bryr sig om vad jag väger! Ändå sätter jag upp massor av försvar.
Jag har alltid varit väldigt duktig.
I mitt privatliv, mina studier och i mitt yrke- alltid presterat max och legat på topp. Varför det är så har jag nog börjat komma till insikt om nu men det hör till ett senare inlägg, jag måste formulera mig färdigt först.
Denna duktighet har naturligtvis å det grövsta påverkat mina tankar om mig själv när jag varit överviktig och när jag har tappat kontrollen och gått upp i vikt efter en nedgång.
Jag har föraktat mig själv.
Jag har äcklats av fettet kring magen, av mina dallriga lår och svampiga rumpa.
När jag är så himla bra på allt annat, varför i hela friden ska jag se ut såhär?
Varför klarar jag inte att, som så många andra, äta lagom och hyfsat rätt och ha en bra och stark kropp?
Och sedan, när jag sett någon normalviktig som ätit godis, tårta, kakor eller något annat smarr, tänkt att "hon kan ju, då kan väl jag med?"
Och fullständigt ignorerat det faktum (trots att det ligger i bakhuvudet och vrålar för full hals) att hon förmodligen inte ätit detta varje dag de senaste två åren. Utan ibland, i lagom mängd.
Jag har fullt medvetet lurat mig själv, bedragit min kropp, själ och hjärta (för att inte tala om mitt intellekt) på alla sätt, och inte kunnat se någon som helst långvarig lösning.
Det enda jag har vetat är att jag orkar inte.
Jag vill inte gå genom varje dag i mitt liv och tänka på hur mycket jag väger. Jag vill inte känna mig missnöjd och ledsen när jag provar kläder, jag vill inte tappa sugen inför att gå på en fest för att jag vet att jag inte kommer att vara så fin som jag vill vara, som jag skulle kunna vara.
Ja.
Jag vet att det inte handlar om vikt utan om att vara nöjd med sig själv och acceptera den man är, att inte falla i den nu rådande samhälleliga normen där man ska vara smal, snygg och fit för att vara lycklig och för att andra inte ska se en som en misslyckad, karaktärslös loser.
Jag är helt och fullt klar över detta, men det hjälper inte.
Jag vet att jag gör min kropp illa. Då kan jag helt enkelt inte acceptera det.
Hade jag missbrukat droger, varit alkoholist eller visat på annat självskadebeteende eller missbruk, hade jag fått hjälp eller blivit tvångsinlagd.
Nu är jag bara överviktig. Mitt BMI visar på övervikt, inte fetma, jag kan fortfarande ha affärernas största storlekar ( för det mesta), jag kan busa med mina barn och windsurfa.
Alltså, inget problem. Det är bara att hålla igen lite och röra på mig lite mer.
För en del funkar det nog så. Inte för mig. Och det måste jag acceptera.
Då gäller det att hitta en lösning som faktiskt fungerar för mig, och först nu har jag kunnat hitta samband som är så otroligt klara och tydliga:
Kolhydrater och socker.
Nu, med helfart på Xtravagnza, känner jag i hela kroppen för första gången till fullo någonsin var boven är. Vad det är som triggar, det lilla monstret som vaknar och vill ha mer, mer, mer.
Jag ser så klart nu, och förstår plötsligt varför inget tidigare fungerat.
Även när jag ätit sunt och nyttigt har jag fått i mig ganska rejält med socker, och alldeles för mycket kolhydrater. Dessa håller monstret vid liv och jag känner hela tiden att jag måste avstå, behärska mig, ignorera suget. Det blir en kamp, och det går till en viss gräns. Sedan är det kört och jag ramlar rakt ner i mitt gamla ätbeteende igen= monstret är nöjt och belåtet.
Nu har jag börjat planera på allvar.
När jag nått min målvikt med sopporna ska jag ta det vääääldigt lugnt och försiktigt med att föra in kolhydrater i min kost igen. Jag ska öka på fettet och vara mätt, nöjd och belåten, skippa socker i så stor utsträckning jag bara kan och prova mig fram.
Kanske är LCHF det sätt jag måste leva för att inte beöva tampas med monstret, kanske behöver jag inte vara fullt så strikt och ändå må bra.
Jag vet inte vad som passar mig än, men det känns som om jag vunnit en miljon!
Jag har fått en förklaring.
Den här lille sockersatan bor i mig. Nu ska han förtvina och dö, tamigfan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)