Ibland blir det inte som man tänkt.

I alla fall inte för mig!
Tack, fina ni, för pepp, stött och kloka råd! Känns underbart!

Jag försvann efter det förra blogginlägget i fredags, både från bloggen och från medvetandet.
Jo, jag tuppade av. Svimmade. Rasade i golvet där mina underbara, alldeles panikslagna barn hittade mig, skakade liv i mig och ringde farmor. Som kom på stört och tog hand om dessa ljuvliga två medan deras mamma försökte begripa vad som var tak och vad som var golv.
Det var horribelt.

Nåväl, maken tog första bästa plan hem från huvudstaden (där han jobbar, han flygpendlar), farmor gjorde äggröra till mig och ganska bums blev det bättre. Resten av kvällen tröstade jag barnen, vi pratade mycket om vad som hade hänt och jag lovade högtidligt, ärligt och från hjärtat att inte utsätta varken dem eller mig själv för något sådant någonsin mer, om jag kan förhindra det.
När barnen hade somnat var det dags för en rejäl powerthinking för mig.

Förmodligen var det löpningen som tog av krafter som jag inte hade (du hade helt rätt, KnY, inget rännande de första två veckorna), men att det skulle bli så illa att jag jag tuppade av känns rätt läskigt. Så kan jag inte ha det.
Soppor tror jag fortfarande stenhårt på, men inte för mig. Inte nu.

Min viktminskningsresa började egentligen i somras, fast då bara mentalt. Det tog en hel höst och en stor del av vintern för mig att hitta mig själv där inne i det otroligt virriga viktsnurret som jag varit en del av i så många år. Att jag lät tankarna ta tid och beslutet fick mogna fram är det största beviset för mig på att jag faktiskt kommer at gå hela vägen den här gången. Att mitt beslut att gå ner i vikt är förnkrat i hela mig, både kropp, själ, hjärta och hjärna är en ny känsla.
Tidigare har jag bara känt en dag att "nä nu djävlar" och hoppat på något- VV, kaloriräkning, nutrilett eller vad som jag trodde passade just då. Ibland har det fungerat ett par veckor, ibland har det kraschat redan efter någon dag och jag har resignerat i förakt för både mig själv och min kropp.
Tiden jag har tagit nu har fått mig att förstå att jag inte gett mig själv något val. Och att det är ett mirakel att jag inte är större än jag faktiskt är.
Min kropp är alldeles otrolig, och den förtjänar det bästa. Precis som jag.
Det har tagit mig över ett halvår att koppla ihop mig själv med min kropp, att titta på hela mig och känna att det här är jag.

För att vara snäll mot mig själv gick jag med i Xtravaganza.
För att vara snäll mot mig själv valde jag att kicka igång på helfart.
Uppenbarligen var det inte vad som var bra för mig just nu, därför måste jag tänka på ett annat vis.

Att jag identifierat det där sockermonstret som har slagit ner sina bopålar i mina fettceller och att jag sett mitt eget samband mellan socker och snabba kolhydrater beskrev jag i ett tidigare inlägg.
Min plan var då att soppa klart ner till målvikt för att sedan gå över till en kost med låååååångsamma kolhydrater, kanske till och med lchf till en början ( fast utana att bada i bacon och dricka smält smör) för att successivt föra in kolhydrater och hitta den nivå jag ska ligga på utan att blodsockret får fnatt och jag hela tiden går runt och är sugen. Att hitta ett sätt att äta där jag är nöjd, glad och belåten, helt enkelt!
Planen var att läsa på och planera allt detta medan jag gick på soppor, men nu blev det ju ganska uppenbart att jag fick tänka om.

Så det gjorde jag, ganska tacksam för det jag redan hunnit läsa om olika kosthållning, och nu äter jag.
Protein, ovanjordgrönt och fullfeta mejeriprodukter, men inga kolhydrater.
Kroppen ska få anpassa sig i lugn och ro, kilona ska få ge vika och sedan ska jag plocka in långsamma kolhydrater efterhand och känna efter.
Det får ta sin tid.
Detta är ett projekt som ska ge mig en balans att leva efter i resten av mitt liv, så det får ta sin tid.
Jag kommer att äta tårta, choklad och godis igen, no doubt, men inte förrän jag är säker på att sockermonstret är dött och begravet. Och bara i den mängd och utsträckning jag känner att jag klarar av utan att bli sugen. Och, framförallt, bara när jag vill. Vad någon annan vill eller tycker struntar jag högaktningsfullt i, jag har ätit för att glädja andra vad jag ska i mitt liv.

Se där, nu ändrade min resa kurs, men målet är detsamma:)
65 kilo ska jag väga, jag ska må bra på alla vis och det ska vara en resa för livet! Tjo!

Skum feeling

Begriper inte rktigt vad som är på gång, jag mår helknas!
Förmiddagen är ok, men långt ifrån toppen, och efter lunchsoppan går det bara utför.
Tom i magen, skakig i kroppen, überirriterad och orkar ingenting. Fixa tvätten tar knäcken på mig och jag vill bara gå och sova.
Herregud, i måndags mådde jag som en prinsessa!
I mina,  i sammanhanget mycket oerfarna, öron låter det som om jag kommit ur ketosen, men hur i hela friden det har gått till kan jag inte begripa!

Jag dricker mina soppor, 2 koppar te utan mjölk och vanligt kranvatten. Thats it.
Jag har inte en slickat av fingrarna när jag lagar mat eller bakar.
Känner mig som jag gjorde första dagen, dvs skit.

Ska prata med coachen och se hur helgen blir, men att må såhär är inte bra för mig på något vis.
Merde!

Andra gruppträffen

I gårkväll susade jag iväg till lilla staden och gick på min andra gruppträff.
Den blev betydligt trevligare och mer givande än den förra, då vi nu kunde prata om och fokusera på det som vi skulle.

Det kändes skönt att kunna berätta både för coach och grupp att min första vecka gått alldeles utmärkt och att jag mådde väldigt bra.
Däremot blev allt jättekonstigt igår eftermiddag.
Jag sprang ju på förmiddagen och tyckte att det kändes toppen, tog en halv RTD före och en halv efter.
Full av energi kände jag mig tills det blev dags för lunchen, då blev jag helt galet vrålhungrig och soppan mättade inte.
Under eftermiddagen mådde jag rätt kasst, magen kändes märkligt tom och ekande och jag var hungrig precis hela tiden. Mådde lite illa och fick blodtrycksfall.
Kvällssoppan drack jag redan vid 17, för jag stod inte ut med att vänta längre (brukar dricka den vid 18-19) och det blev lite bättre efter det.
På träffen och senare på kvällen kände jag mig rätt ok.

Vad i hela friden var det som hände?
Coachen trodde att det kunde ha varit löpningen, som på något vis fick kroppen att reagera. Det verkar ju ganska uppenbart så jag är benägen att hålla med.
Imorgon ska jag springa igen och se om samma sak händer. I så fall får jag fundera på vilken typ av träning jag ska ägna mig åt under helfarten.

Vi pratade om framgång, och vad framgång innebär för just mig.
Detta har jag funderat på i olika omgångar tidigare, då jag ibland kan bli så fruktansvärt irriterad på de framgångsnormer samhället för tillfället har fastslagit, och som jag naturligtvis är en del av.
Jag skriver för tillfället, eftersom dessa normer ändras ganska snabbt över tid och definitionen på ett framgångsrikt liv konstant varierar utifrån några ganska stillastående fundament.
Vi mäter, värderar och bedömer varandra utifrån dessa kriterier och strävar själva som tokar för att på olika sätt nå dit.
Eller så sätter vi oss på tvären och gör ett statement genom att inte ingå i framgångshetsen, och upptäcker ganska snart att vi istället har hamnat i en ganska stor grupp som har samma inställning. Men, som i alla grupperingar, finns även här normer och en värderingsskala kring hur framgångsrika vi inte ska vara, och så blir istället detta en bakvänd framgångsmätare. Suck.

Det har tagit mig många år att inse att det är jag som sätter målen för mitt liv, och det är jag som utvärderar min framgång att nå dessa mål. Det har tagit lång tid att verkligen känna att de mål jag har ska vara det jag verkligen vill, inte det jag uppfattar att samhället/omgivningen/media vill att jag ska göra. Det är min dröm, mina mål som ska förverkligas, inte någon annans.

Halleluja, nu låter jag som någon sorts psykologimissionär, vilket inte alls är mitt syfte.
Dessutom är jag låååååååångt ifrån att kasta av mig samhällets krav på min framgång, jag vet inte ens om jag vill det. Däremot närmar jag mig känslan av vilka mina egna mål är.
Och det känns stort.

Just det, vikten:
79,7!

Fyra kilo denna första vecka, tjohooo! Jaja, vatten och glykogener, men en hel del fläsk också, minsann!:D

Äntligen springa!

Wihooo, vad skönt det var!

Inte precis någon världsmästartakt (7,02 min/km), och inte så långt(4,3 km), men jag sprang minsann!:D
Just love it.
Jag har inte sprungit med någon reda alls sedan i somras, då jag lyckades få upp ett bra tempo.

Idag var första rundan på vägen mot mitt mål, att i sommar springa milen under timmen.
I en frisk, glad, sund och snygg kropp, såklart!;D

Alldeles nysprungen Plett!

Stopp i avloppet..

.. kan man kalla det;D
Men allvarligt, jag som går på toa varje morgon mellan Bolibompas "Klädracet" och "Fåret Shaun" har fått tvärstopp i magen. Ni ser ju att den brukar höra av sig som en klocka, och min mage har aldrig bekymrat sig för något.
Bruna bönor, ärtsoppa, paprikagryta- det märks inte ens. Till och med den förskräckliga kålsoppedieten som jag torterade mig med på nittiotalet passerade obemärkt ur avloppsvinkel.
Men nu!
Tvärnit.
Trots att jag äter mina Omega- 3 kapslar var dag, vilket coachen rekommenderade.

Jag inser ju att detta kanske inte är alldeles helt ovanligt för soppfolk, så jag måste fråga:
Hur löser ni det?

Vecka 2

Tjosan hoppsan, så var det plötsligt dags för min andra vecka med soppor.
Det känns helt otroligt att jag inte ätit något, inte tuggat sedan förra tisdagen!
Men ändå känner jag likafullt att detta bara är början. Det är början på resten av mitt liv, början på vägen till den jag vill vara.
And I feel good.
Äntligen gör jag något riktigt genomtänkt för mig själv, som dessutom både är rimligt, försvarbart och genomförbart på alla sätt.Och jag har en klar och tydlig plan för hur jag ska fortsätta efter att jag nått mitt mål, efter att jag trappat upp från sopporna.

Jag mår dessutom riktigt bra, vilket känns som ett mirakel på tre soppor om dagen:D
Jag är inte särskilt hungrig, jag har blivit kvällstrött vilket är underbart för det innebär att jag kommer i säng före midnatt- har väldigt sällan hänt tidigare.
Jag ska inte säga att jag blivit morgonpigg, men när jag väl vaknat tar det inte tre timmar innan jag är funktionsduglig som det alltid tidigare har varit.
Jag känner mig stark.

Däremot har motionen inte blivit som jag planerat.
Jag gick på pencillin tills i lördags, och jag har en väldig respekt för mediciner och hur de påverkar kroppen. Lite promenader har det blivit, men mina inplanerade löparrundor har bokstavligen frusit inne! Satan i gatan vad halt det är!
Men nu regnar det på och jag hoppas kunna ta mig en tur imorgon, för gatorna ser hyfsat ok ut. Sedan ska det rulla på.

Imorgon ska jag också min andra gruppträff och då ska jag även väga mig. Oj, vad spännande det ska bli! Jag har faktiskt inte vägt mig här hemma alls, då jag är lite rädd för att tappa sugen om jag inte går ner som jag vill..

Något jag funderat över är omgivningens reaktioner.
En del, i synnerhet min familj, tycker att det är toppen att jag gör detta för mig själv. De vet hur dlåigt jag har mått.
Mina allra närmsta vänner likaså. De hurrar och hejjar och en av mina bästa vänner som i detta nu jobbar, spikar målar och bygger för att inom väldigt kort öppna sin livsdröm, sitt bageri, har till och med börjat kolla lowcarb- bröd och lite olika varianter som kan bli aktuellt för mig senare! Ljuvliga, underbara vän.

Sedan har vi de där vännerna som jag umgås ganska mycket med, som aldrig haft problem med sin vikt och tycker att vaddå, det är väl bara att hålla igen litè? De tycker att jag är extrem, och det kan ju aldrig vara nyttigt, och jag tappar bara vatten, och jag kommer att gå upp allt igen. Lite idiotförklaring.
Jag vet att de bryr sig om mig, men det är trist att behöva försvara sitt val.

Igår var det fika hos en av dem och vi var där. Nyfikna frågor, intressanta diskussioner och bra pepp från några, som oavsett vad de själva tror och tycker låter mig göra mina val utan pekpinnar.
Värdinnans mamma tyckte att jag väl kunde ta en liten muffin i alla fall, herregud!
Till slut fick jag markera att detta är mitt val. Ingen annans. Och att äta för att vara trevlig har jag gjort vad jag ska i mitt liv, nu kan jag ha trevligt utan att äta, och när det är dags för det välja själv vad jag ska äta!

Jag upplever att en och annan på något vis blir provocerade av mitt val och min beslutsamhet, för att inte tala om att jag har motargument till alla deras påpekanden om soppkurer.

Har ni upplevt detta också? Är det kanske så för alla?
Jag vet i alla fall att jag kommer icke picke paron någonsin att ifrågasätta någon annans diet- eller matval. Även om jag känner att det är tokigt.
För det är deras val, och vill de inte ha min åsikt ska de inte behöva få den.

Kvällstrött, var det ja.. Godnatt!