Nu när halkan äntligen släppt..

.. är det jag som håller på att fara runt i en mental "Mormors lilla kråka".
Jag har inte trillat någonstans alls än, men får hålla mig själv i jädrigt strama tyglar och allt har en endaste eländig orsak: jag går inte ner i vikt.

Det är mars, det börjar kvittra i buskar och snår och dagarna har alldeles plötsligt blivit så väldigt mycket längre. Underbart! Nu skulle jag ha gått ner en hel del, hade jag tänkt. Jag skulle mysa runt i butikerna och riktigt frossa i färgglada kläder med vårfeeling, jag skulle känna att nu, god damn it, kan jag äntlign köpa det jag vill och möta våren som jag vill se ut! Jojo.

Jag gick ner tre kilo med sopporna i januari och sedan hände inte mer. Inte ett gram. Nada.
Detta trots att jag var dag planerar, räknar, lagar, fixar och äter min mat efter alla konstens regler. Jag blir rent ut sagt förbannad.
Jag har alltd gått ner i vikt, oavsett vilken metod jag har använt mig av. Mitt problem har varit att jag gått upp igen efterhand. Detta, däremot har aldrig tidigare hänt. Och det som gör mig så förbannad är att detta händer när jag för första gången tar min kropp på allvar, inser mina behov och orsakerna till min ständiga viktuppgång.

KnY, den raringen, delade med sig av sina tankar kring LCHF under mitt förra inlägg. Minst lika rara Sara gjorde också det, och de har lite olika uppfattning om vad som är vettigt.
Jag vet ju att LCHF är omdebatterat, men jag vet också att en del mår väldigt bra av den kosten. Ingen kolesterolhöjning, inget fettlagrande runt organen, bara välmående.
Andra mår skit. Kanske för att de inte försöker länge nog, men jag inser ju att det finns en gräns för hur lång tid man klarar av att må halvkasst innan man får sitt kvitto.
Min man började tillsammans med mig och har aldrig mått så bra någonsin. Har har fått energi, kan träna, leka med barnen, jobba och känner sig alldeles fantastisk. Dessutom rasar han i vikt.
Han har dessutom, efter lite blodtrycksbekymmer, valt att gå på kontroller hos vår husläkare kring just de omdebatterade ämnena- blodfetter, fettlagring, kärlstatus.

Jag tror inte att det finns något som funkar för alla, man måste hitta den balans som ens egen kropp vill ha.
Jag var övertygad om, efter noggranna funderingar och intensiv påläsning, att LCHF skulle passa min kropp som handen i handsken.
Min plan var att rivstarta med hjälp av rejäl kolhydratfattig kost och högre fettintag, för att sedan gå över till en mer GI- anpassad kost och prova mig fram för att se var kolhydratgränsen för just mig ligger. Hur mycket sådana kan jag äta utan att suget kommer tillbaka? När jag nått min målvikt, hur mycket kan jag äta utan att gå upp i vikt?

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle avvakta ytterigare två veckor. Nu säger jag att på måndag, då börjar jag så sakteliga föra in långsamma kolhydrater i mitt liv igen.
Jag vill orka träna. Jag vill springa, för min själ beöver det för att må bra. Jag vill kunna äta frukt och vitaminbomba mig i förkylningstider, för även om jag äter mycket grönsker känns det som om det inte räcker.
Och jag vill gå ner i vikt.