Tekniskt miffo

Gaaaaah, jag blir fullkomligt tokig på mig själv ibland!

Jag är helt körd när det gäller teknik, eller rättare sagt datorer.
Jag är begåvad med en man som är ett datorgeni, och dessutom jobbar som sådant.
Förvisso står det inte "Geni" på hans visitkort, men väl "Expert". Det är hans titel på det väldigt jätte- jättestora världsomspännande telecombolag har jobbar på. Och är man rätt och slätt Expert på det här stället kan man en del.

Hans fru har ingen sådan titel.
Det står inte ens "kan lite grand" på mitt visitkort. Det står inte heller "kan någonting alls om datorsystem eller teknikska detaljer".
Det står "Gymnasielärare i beteendevetenskap".

Jag är, enligt mitt eget naturligtvis väldigt objektiva sätt att se på saken, en ganska kompetent person. Det jag inte kan, det lär jag mig.
Jag har tre universitetsexamina, varav en är en dubbel magisterexamen (jag vet att det bara borgar för att jag kan en del om just det ämnet, men det låter tjusigt;D).
Jag har ett IQ på 162, vilket än en gång visar hur liten betydelse det vi kallar IQ har, i det riktiga livet utanför forskarnas rum.
Jag har massor av kompetenser som inte kan mätas i kurser eller examina, eller ens med ett intyg- de kompetenser livet har gett mig.
Det stora problemet i sammanhanget är mina inkompetenser.

Jag är helt värdelös på tålamod.
Jag är helt körd på bollsporter.
Jag klarar definitivt inte av att köra motocykel.
Jag har en, i många sammanhang, mycket opraktisk nolltolerans mot ignoranta, självgoda översittare.
Jag är urkass på allt som handlar om Starwars (till sonens stora förtvivlan).
Jag kan absolut inte spela något instrument.
Jag är livrädd för katter, ballonger, hajar och clowner.
Jag har svårt för att ta tag i saker och skjuter upp allt som inte är kul.

Listan kan göras precis hur lång som helst.
Men den allra största inkompetensen, den som får mig att förvandlas från en ganska säker, kompetent, "det där kan jag väl fixa själv"- kvinna till att bli en liten osjälvständig fis, är datorer.

Eftersom min man nu är ett geni har det blivit så väldigt praktiskt här hemma hos oss att vi överlåter allt som har med detta (och alla andra tekniska fixerier) att göra till honom.

- Jaha, men vänta, det fixar jag, säger maken, försvinner ner i sin högteknologiska superinstallerade datorcentral i källaren (som vi andra inte ens vågar glänta på dörren till i rädsla för att råka peta på en knapp eller sladd och därigenom omintetgöra fem år av makens arbete) , kommer upp efter ett tag och så är det klart.

Jag har bara låtit detta ske.
Allt som överhuvudtaget behöver installeras i den här familjen har han installerat, ofta med egna "så himla mycket bättre, den där Windowsskiten kan man ju inte använda" operativsystem (som rullar där nere i den läskiga kommandocentralen).

Resultatet är att jag idag, när jag ville lägga över Xtravaganza- CD:n på Ipoden i telefonen, återställde telefonen till det skick och den info den hade för ett år sedan, raderade mina kontakter och avinstallerade Itunes från datorn.

Hur puckad får man bli? NU är det totalkoll som gäller. Här ska jädrar anåda inte installeras så mycket som ett smack utan att jag har full koll. Så det så.

Ps. Maken har lovat att försöka återställa allt när han kommer hem ikväll. Och peta in Xtravaganza i telefonen..Ds.