Sidor

onsdag 2 mars 2011

Nu när halkan äntligen släppt..

.. är det jag som håller på att fara runt i en mental "Mormors lilla kråka".
Jag har inte trillat någonstans alls än, men får hålla mig själv i jädrigt strama tyglar och allt har en endaste eländig orsak: jag går inte ner i vikt.

Det är mars, det börjar kvittra i buskar och snår och dagarna har alldeles plötsligt blivit så väldigt mycket längre. Underbart! Nu skulle jag ha gått ner en hel del, hade jag tänkt. Jag skulle mysa runt i butikerna och riktigt frossa i färgglada kläder med vårfeeling, jag skulle känna att nu, god damn it, kan jag äntlign köpa det jag vill och möta våren som jag vill se ut! Jojo.

Jag gick ner tre kilo med sopporna i januari och sedan hände inte mer. Inte ett gram. Nada.
Detta trots att jag var dag planerar, räknar, lagar, fixar och äter min mat efter alla konstens regler. Jag blir rent ut sagt förbannad.
Jag har alltd gått ner i vikt, oavsett vilken metod jag har använt mig av. Mitt problem har varit att jag gått upp igen efterhand. Detta, däremot har aldrig tidigare hänt. Och det som gör mig så förbannad är att detta händer när jag för första gången tar min kropp på allvar, inser mina behov och orsakerna till min ständiga viktuppgång.

KnY, den raringen, delade med sig av sina tankar kring LCHF under mitt förra inlägg. Minst lika rara Sara gjorde också det, och de har lite olika uppfattning om vad som är vettigt.
Jag vet ju att LCHF är omdebatterat, men jag vet också att en del mår väldigt bra av den kosten. Ingen kolesterolhöjning, inget fettlagrande runt organen, bara välmående.
Andra mår skit. Kanske för att de inte försöker länge nog, men jag inser ju att det finns en gräns för hur lång tid man klarar av att må halvkasst innan man får sitt kvitto.
Min man började tillsammans med mig och har aldrig mått så bra någonsin. Har har fått energi, kan träna, leka med barnen, jobba och känner sig alldeles fantastisk. Dessutom rasar han i vikt.
Han har dessutom, efter lite blodtrycksbekymmer, valt att gå på kontroller hos vår husläkare kring just de omdebatterade ämnena- blodfetter, fettlagring, kärlstatus.

Jag tror inte att det finns något som funkar för alla, man måste hitta den balans som ens egen kropp vill ha.
Jag var övertygad om, efter noggranna funderingar och intensiv påläsning, att LCHF skulle passa min kropp som handen i handsken.
Min plan var att rivstarta med hjälp av rejäl kolhydratfattig kost och högre fettintag, för att sedan gå över till en mer GI- anpassad kost och prova mig fram för att se var kolhydratgränsen för just mig ligger. Hur mycket sådana kan jag äta utan att suget kommer tillbaka? När jag nått min målvikt, hur mycket kan jag äta utan att gå upp i vikt?

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle avvakta ytterigare två veckor. Nu säger jag att på måndag, då börjar jag så sakteliga föra in långsamma kolhydrater i mitt liv igen.
Jag vill orka träna. Jag vill springa, för min själ beöver det för att må bra. Jag vill kunna äta frukt och vitaminbomba mig i förkylningstider, för även om jag äter mycket grönsker känns det som om det inte räcker.
Och jag vill gå ner i vikt.

måndag 28 februari 2011

Gaaaah!

Här händer de alldeles för mycket. Massor av förändringar på jobbfronten, i huvudsak väldigt roliga sådana, som utmattar mig så till den milda grad att jag inte tyckes finna tiden att skriva.
Det planar såklart ut, och jag kommer att rapportera betydligt oftare framöver!:D

Fast det finns dessvärre inte mycket att rapportera.
Vikten står stadigt fast, pendlar ett halvkilo upp och ner, men icke ett gram under 79 kilo.
Otroligt störigt.
Jag är rigorös och har tamigtusan inte fuskat eller kört av banan en endaste gång under de fem, snart sex veckor som gått sedan jag började med sopporna. Jag soppade i tio dagar, men efter min kollaps blev det en smygande övergång till LCHF, vilket jag sköter minutiöst.
Och in´t fan går jag ner i vikt.
Men inte heller upp.

Jag är värsta kolhydratagenten, har shoppat bokreans alla LCHF- böcker och socker finns bara i fantasivärlden.
De första veckorna gick fantastiskt bra, jag mådde som en prinsessa, men i lördags eftermiddag blev jag både matt och yr, började frysa och blev alldeles sömnig. Dessutom blev jag plötsligt vrålhungrig oavsett vad jag åt. Magen hade börjat balla ur ett par dagar tidigare (på det lite mer påträngande viset) och jag valde helt enkelt att gå och lägga mig samtidigt som sonen.
12 timmars sömn senare mådde jag bättre, och nu är det inga sådana problem alls förutom med hungern.
Det är bättre, men jag kan vara proppmätt efter en måltid för att efter en timme eller två bli hungrig igen. Och sugen, detta förbaskade sug som jag inte känt av alls sedan jag började.
 Mysko.
Jag hoppas att detta helt enkelt är kroppen som har insett att jaha, nu ska det vara på det är viset, och börjar ställa om sig, vi får helt enkelt se!

Motionen går det inte alls bra med. Jag har ingen ork i kroppen, springa kan jag bara glömma och de ganska stillsamma promenader jag gett mig ut på har sugit musten ur musklerna helt.
Jag vill, kroppen vill, men musklerna orkar inte.

Så kan jag ju inte ha det.

Två veckor till har jag bestämt mig för att köra på detta viset, och om det inte börjar arta sig innan dess kommer jag att sakteliga föra in lite långsamma kolhydrater.

Mitt mål är att hitta en bra balans där både kropp och själ mår bra, och det är en resa i sig att hitta vilken nivå jag ska ligga på, vad som passar just mig.

Jag är, min irritation till trots, väldigt nöjd med mig själv.
Nöjd över att jag inte kör i diket, nöjd över att jag inte ger efter för suget, nöjd över att jag till och med har jobbat 7 dagar i ett bageri, med alla läckerheter det innebär, utan att så mycket som fundera på att smaka.

Samtidigt blir jag lite orolig, för jag känner mig själv så väl att jag inser att det funkar så bra just för att jag inte har något förhandlingsutrymme med mig själv.
Eftersom kroppen hamnar i ketos, eller i alla fall byter bränsle, vet jag att jag skulle paja så mycket om jag åt en kardemummasnurra (vilket ord!), därför finns det inte ens på kartan.
Oron handlar mest om att jag, om jag för in lite kolhydrater, helt plötsligt får ett förhandlingsutrymme.
Jag pajar ju ingenting då, jag bara fördröjer det lite..

Äsch, det kommer att gå bra.

tisdag 22 februari 2011

Världens godaste frukost

eller mellanmål. Eller kvällsmat. Eller när man är sugen;D

Min man komponerade denna LCHF-delikatess utifrån ett gammalt recept på långfil (?) som hans mamma brukade göra varma sommardagar när maken var liten, och jag är helt såld!
Nu behöver jag dessutom inte laga omelett på morgnarna och sparar massor av tid då denna står färdig i kylen, där den håller sig 3- 4 dagar och bara blir godare.

2 delar turkisk yoghurt (vi brukar ta hela stora burken!)
1 del hårt vispad grädde (för vår del 3-4 dl)
Citronskal (vi tar från 3 citroner)
En skvätt citronsaft

Blanda väl, hitta dina egna proportioner, och NJUT!
Jag brukar toppa anrättningen med rostade och hackade paranötter, sedan är jag i himlen.

Nu hann jag glufsa i mig allt och glömde att fota, men det tar jag imorgon;D

Förlåt

för att jag har varit en sådan urusel bloggare.
Dubbla jobb lämnar inte mycket över i energi för att få till det med datorn, och eftersom jag måste vara dubbelt så effektiv för att hinna med båda jobben hinner jag inte blogga där heller.
Det ska absolut bli lite bättre ordning på mig, bara hav tålamod tills jag hittar lite flyt i min nya, men ack så härliga vardag!

Maten flyter på bra, kollhydrater och socker är bannlysta. Det enda bekymmer jag haft är att jag skanske inte fått i mig tillräckligt med fett alla dagar, men jag blir allt bättre på att planera och hitta fiffiga lösningar för att ta med mig mat.

I lördags vägde jag mig.
När jag började äta efter sopporna två veckor tidigare vägde jag 79, 9 kg.
För att kroppen skulle få en chans att ställa om till min nya kost vägde jag mig inte veckan därpå (jag vet hur jag funkar, skulle vågen visat + skulle jag ha börjat mixtra med maten) utan lät det gå två veckor, och i lördags vägde jag 79,5!
Någonting händer, och det ska bli en ren fröjd att ställa mig på vågen på lördag.

Jag har bestämt mig för att köra den här varianten i några veckor och se hur det går viktmässigt. Märker jag att det står stilla eller tassar uppåt får jag börja se över proportionerna mellan fett och protein, men fram till dess låter jag det vara och bara äter det jag ska tills jag blir mätt och belåten.
Fördelningen ligger på ca 10% kolhydrater, 25% protein och resten fett. Jag har nog aldrig mått så bra!
Suget efter något att snaska på eller mysa med är puts väck, jag får äta allt det jag tycker är så vansinnigt gott och som jag tidigare fått vara så himla restriktiv med- typ carbonara. Idag åt barnen pasta cabornara, medan jag år zuccinidito. Gud så gott!
Framförallt blir jag mätt. Har jag tagit det lugnt med mejeriprodukter och kolhydrater under dagen kan jag mycket väl göra varm choklad, med sukrin istället för socker och hälften fet mjölk/ hälften grädde och jäsa med framför tv:n. Med en rejäl klick vispad grädde till. Heaven!

Jag äter mer grönsaker än jag någonsing tidigare gjort, den lite fetare maten kräver den fräschören har jag märkt. Barnen har blivit helt tokiga i blomkålsris och broccolimos- två av de grönsaker jag aldrig fått i dem tidigare.
Maken har tappat 5 kg på en vecka. Typiskt honom, han ska alltid vara värst;D

onsdag 16 februari 2011

Frestelser

Det här är vad jag får stå ut med idag...


Men jag äter ingenting!:D

Nu är jag så totalt slut efter min första bageridag (32563 steg) att jag efter barnläggning ska krascha bums i bingen. Återkommer imorgon med lite mer siffror kring mitt matintag, som Sara efterfrågade!
Godnatt:)

tisdag 15 februari 2011

Åppelkaka med mördeg och mazarinbotten..

..har jag inte ätit idag , vilket jag är mycket stolt över!:D
Jag var och hjälpte kompisen i hennes bageri, som ska premiäröppna imorgon, när bagaren ville ha en bedömning på senaste ugnskreationen.
Drömgod, tydligen. Inte vet jag, för jag smakade inte. Och det är jag rätt nöjd över;D

Jag ska jobba hos henne hela dagen imorgon, det ska bli så himl KUL! Återkommer med rapport:)

måndag 14 februari 2011

Jo, men alltså..

.. jag börjar nog få lite schwung på det här!
Dagen har rullat på i behaglig takt, maten har ätits och mätt och belåten har jag varit. Inget sug, ingen huvudvärk- splendid!
Maken jobbade hemifrån idag, så efter jobbet kunde jag ta en rejäl powerwalk på närmare milen- i dagsljus! Det är lyx, det.

Kroppen känns nöjd nu.
Imorgon ska jag nog springa en liten sväng.




Precis såhär käner jag mig ikväll. Härligt:)