Lördagen med fotboll och kioskarbete gicka bra, trots logistikbekymmer, och var riktigt roligt! Det är så kul att sälja smågodis till småknattar som står där med en svettig femma i handen och inte kan bestämma sig..;D
Idag är jag inne på dag 7 med sopporna och det funkar alldeles utmärkt. Lite tråkigt, framförallt att jag tycker att jag har en sådan trist smak i munnen, men det får jag helt enkelt ta!
Jag har använt dessa dagar till att fundera.
(Nu blir det väldigt seriöst, så lätt uttråkade kan sluta läsa här;D)
Vad har jag gjort med min kropp under åren, vad har jag gjort med min självuppfattning?
Otaliga besök hos Viktväktarna har resulterat i viktnedgång ett par gånger (för att ganska snart ha gått upp alla kilona igen med råge), men dubbelt så många gånger har jag ramlat av banan och slutat gå dit, med någon mental bortförklaring och ett urskuldande inför mig själv.
För ärligt talat, det är ju ingen annan som bryr sig om vad jag väger! Ändå sätter jag upp massor av försvar.
Jag har alltid varit väldigt duktig.
I mitt privatliv, mina studier och i mitt yrke- alltid presterat max och legat på topp. Varför det är så har jag nog börjat komma till insikt om nu men det hör till ett senare inlägg, jag måste formulera mig färdigt först.
Denna duktighet har naturligtvis å det grövsta påverkat mina tankar om mig själv när jag varit överviktig och när jag har tappat kontrollen och gått upp i vikt efter en nedgång.
Jag har föraktat mig själv.
Jag har äcklats av fettet kring magen, av mina dallriga lår och svampiga rumpa.
När jag är så himla bra på allt annat, varför i hela friden ska jag se ut såhär?
Varför klarar jag inte att, som så många andra, äta lagom och hyfsat rätt och ha en bra och stark kropp?
Och sedan, när jag sett någon normalviktig som ätit godis, tårta, kakor eller något annat smarr, tänkt att "hon kan ju, då kan väl jag med?"
Och fullständigt ignorerat det faktum (trots att det ligger i bakhuvudet och vrålar för full hals) att hon förmodligen inte ätit detta varje dag de senaste två åren. Utan ibland, i lagom mängd.
Jag har fullt medvetet lurat mig själv, bedragit min kropp, själ och hjärta (för att inte tala om mitt intellekt) på alla sätt, och inte kunnat se någon som helst långvarig lösning.
Det enda jag har vetat är att jag orkar inte.
Jag vill inte gå genom varje dag i mitt liv och tänka på hur mycket jag väger. Jag vill inte känna mig missnöjd och ledsen när jag provar kläder, jag vill inte tappa sugen inför att gå på en fest för att jag vet att jag inte kommer att vara så fin som jag vill vara, som jag skulle kunna vara.
Ja.
Jag vet att det inte handlar om vikt utan om att vara nöjd med sig själv och acceptera den man är, att inte falla i den nu rådande samhälleliga normen där man ska vara smal, snygg och fit för att vara lycklig och för att andra inte ska se en som en misslyckad, karaktärslös loser.
Jag är helt och fullt klar över detta, men det hjälper inte.
Jag vet att jag gör min kropp illa. Då kan jag helt enkelt inte acceptera det.
Hade jag missbrukat droger, varit alkoholist eller visat på annat självskadebeteende eller missbruk, hade jag fått hjälp eller blivit tvångsinlagd.
Nu är jag bara överviktig. Mitt BMI visar på övervikt, inte fetma, jag kan fortfarande ha affärernas största storlekar ( för det mesta), jag kan busa med mina barn och windsurfa.
Alltså, inget problem. Det är bara att hålla igen lite och röra på mig lite mer.
För en del funkar det nog så. Inte för mig. Och det måste jag acceptera.
Då gäller det att hitta en lösning som faktiskt fungerar för mig, och först nu har jag kunnat hitta samband som är så otroligt klara och tydliga:
Kolhydrater och socker.
Nu, med helfart på Xtravagnza, känner jag i hela kroppen för första gången till fullo någonsin var boven är. Vad det är som triggar, det lilla monstret som vaknar och vill ha mer, mer, mer.
Jag ser så klart nu, och förstår plötsligt varför inget tidigare fungerat.
Även när jag ätit sunt och nyttigt har jag fått i mig ganska rejält med socker, och alldeles för mycket kolhydrater. Dessa håller monstret vid liv och jag känner hela tiden att jag måste avstå, behärska mig, ignorera suget. Det blir en kamp, och det går till en viss gräns. Sedan är det kört och jag ramlar rakt ner i mitt gamla ätbeteende igen= monstret är nöjt och belåtet.
Nu har jag börjat planera på allvar.
När jag nått min målvikt med sopporna ska jag ta det vääääldigt lugnt och försiktigt med att föra in kolhydrater i min kost igen. Jag ska öka på fettet och vara mätt, nöjd och belåten, skippa socker i så stor utsträckning jag bara kan och prova mig fram.
Kanske är LCHF det sätt jag måste leva för att inte beöva tampas med monstret, kanske behöver jag inte vara fullt så strikt och ändå må bra.
Jag vet inte vad som passar mig än, men det känns som om jag vunnit en miljon!
Jag har fått en förklaring.
Den här lille sockersatan bor i mig. Nu ska han förtvina och dö, tamigfan!
