Andra gruppträffen

I gårkväll susade jag iväg till lilla staden och gick på min andra gruppträff.
Den blev betydligt trevligare och mer givande än den förra, då vi nu kunde prata om och fokusera på det som vi skulle.

Det kändes skönt att kunna berätta både för coach och grupp att min första vecka gått alldeles utmärkt och att jag mådde väldigt bra.
Däremot blev allt jättekonstigt igår eftermiddag.
Jag sprang ju på förmiddagen och tyckte att det kändes toppen, tog en halv RTD före och en halv efter.
Full av energi kände jag mig tills det blev dags för lunchen, då blev jag helt galet vrålhungrig och soppan mättade inte.
Under eftermiddagen mådde jag rätt kasst, magen kändes märkligt tom och ekande och jag var hungrig precis hela tiden. Mådde lite illa och fick blodtrycksfall.
Kvällssoppan drack jag redan vid 17, för jag stod inte ut med att vänta längre (brukar dricka den vid 18-19) och det blev lite bättre efter det.
På träffen och senare på kvällen kände jag mig rätt ok.

Vad i hela friden var det som hände?
Coachen trodde att det kunde ha varit löpningen, som på något vis fick kroppen att reagera. Det verkar ju ganska uppenbart så jag är benägen att hålla med.
Imorgon ska jag springa igen och se om samma sak händer. I så fall får jag fundera på vilken typ av träning jag ska ägna mig åt under helfarten.

Vi pratade om framgång, och vad framgång innebär för just mig.
Detta har jag funderat på i olika omgångar tidigare, då jag ibland kan bli så fruktansvärt irriterad på de framgångsnormer samhället för tillfället har fastslagit, och som jag naturligtvis är en del av.
Jag skriver för tillfället, eftersom dessa normer ändras ganska snabbt över tid och definitionen på ett framgångsrikt liv konstant varierar utifrån några ganska stillastående fundament.
Vi mäter, värderar och bedömer varandra utifrån dessa kriterier och strävar själva som tokar för att på olika sätt nå dit.
Eller så sätter vi oss på tvären och gör ett statement genom att inte ingå i framgångshetsen, och upptäcker ganska snart att vi istället har hamnat i en ganska stor grupp som har samma inställning. Men, som i alla grupperingar, finns även här normer och en värderingsskala kring hur framgångsrika vi inte ska vara, och så blir istället detta en bakvänd framgångsmätare. Suck.

Det har tagit mig många år att inse att det är jag som sätter målen för mitt liv, och det är jag som utvärderar min framgång att nå dessa mål. Det har tagit lång tid att verkligen känna att de mål jag har ska vara det jag verkligen vill, inte det jag uppfattar att samhället/omgivningen/media vill att jag ska göra. Det är min dröm, mina mål som ska förverkligas, inte någon annans.

Halleluja, nu låter jag som någon sorts psykologimissionär, vilket inte alls är mitt syfte.
Dessutom är jag låååååååångt ifrån att kasta av mig samhällets krav på min framgång, jag vet inte ens om jag vill det. Däremot närmar jag mig känslan av vilka mina egna mål är.
Och det känns stort.

Just det, vikten:
79,7!

Fyra kilo denna första vecka, tjohooo! Jaja, vatten och glykogener, men en hel del fläsk också, minsann!:D